Grappa är mer än en dryck. Det är en spegling av den italienska själen. På en restaurang i Toscana får vi en försmak av denna folkliga dryck. Det är ur ett cykelperspektiv som vi närmar oss det mytomspunna italienska landskapet, maten- och vintraditionerna.
Text och bild: Jörgen Ulvsgärd
Efter en lång dags färd mot natt på cykel genom det kuperade toskanska landskapet får vi äntligen sjunka ner vid middagsbordet för en antipasti med svärdfisk och en klassisk pasta som avslutas med Toscanas stolthet, bistecca fiorentina. Vi befinner oss på restaurangen La Musica i byn Malmantile när kyparen glider upp mellan borden med en grappa i handen. När han häller den gulfärgade drycken i glaset stiger doften upp i näsans doftkörtlar – Italien på flaska. Hur närmar man sig platser som Florens, Pisa och Chianti, så fyllda av historia, men samtidigt utnötta av miljontals besökande turister? Jo, vi tar cykelvägen. Att cykla genom detta böljande landskap på små vägar kantade av vinodlingar, vallmofält och vackra stenmurar, pausa i byar som Camaiore, San Miniato, Malmatile eller Greve in Chianti är det bästa sättet att återupprätta det lilla äventyret bortom de breda turistrutterna.
En som mer än någon annan har lärt känna denna del av Italien är en av Sveriges främsta cyklister, Glenn Magnusson. Under sina sex år som bosatt i byn Camaiore i Toscana har han korsat varenda liten väg och besökt varje liten by under alla sina träningsrundor inför ett Giro de Italia. Vad många kanske inte känner till är hans bakgrund som kock och hans genuina intresse för mat och vin. En gång om året arrangerar han och hans fru en gourmetcykling där de tar med sig ett gäng intresserade amatörer till hans personliga vattenhål i Toscana.
– För en toscanabo är mat religion. Deras konst att njuta av livet har blivit allt viktigare för mig efter min karriär, säger Glenn Magnusson. Mitt vinintresse vaknade dock redan under min proffskarriär. En tradition under Giro de Italia är att varje etapp avslutas med ett glas vin av högsta kvalitet från regionen som cyklisterna passerat under dagen, som till exempel Chianti, Barolo, Piemonto eller Valpolicella för att nämna några.
– Nu kan jag komma hit utan någon sportslig press och visa upp platserna jag älskar för svenska cyklister, säger Glenn.
Hans rekommendation är att slänga guideböckerna och följa cykelkartans vindlande hemliga färdvägar. De är nästan alla asfalterade och trafiken är för det mesta minimal. Den italienska hänsynsfullheten gentemot cyklister förvandlar sporten till njutning och gör dig snabbt till vägens kung.
Vårt cykeläventyr startar som sig bör i Camaiore. Kyrkan utanför byn har en tragisk historia från andra världskriget. Här sköt tyska soldater ihjäl kvinnor och barn som sökt skydd i kyrkan. I dag är byns kännetecken den genuina familjära karaktären. Trots att den bara ligger sju kilometer från havet känns det som vi är långt ute på landsbygden. När vi långsamt glider fram på gågatan Via di Mezzo ser vi inga stora mataffärer, bara specialistbutiker där de italienska kvinnorna är i färd med att handla råvaror till dagens lunch och middag.
– Det är detta som är tjusningen, säger Glenn. Osten, köttet, vinet och grönsakerna kommer från lokala producenter och hanteras av passionerade butiksägare. Allt är pinfärskt och smakar himmelskt.
När vi efter den andra dagens cykling, utmed berget Monte Pisano, närmar oss staden Pisa på slingrande vägar, ger det en helt annan upplevelse av det lutande tornet än den gången då jag klev av en överfull turistbuss via motorvägen från Rom. Det är långsamhetens lov som ligger bakom dessa nya ögon eller snarare ansträngdhetens lov. Ett sätt att resa på som få tar sig tid till, men som ger en helt annan dimension i resandets konst. På köpet ger det också bättre kondition. Medan hundratals mobiltelefoner på långa pinnar sträcks mot skyn med tornet i bakgrunden i en imaginär gest att stötta upp den markanta lutningen, glider vi smidigt fram med våra cyklar. Tänk om arkitekten hade kunnat föreställa sig denna gigantiska uppskattning av ett så gravt misslyckat byggprojekt. Å andra sidan, vad vore livet utan alla dessa misslyckanden. Det gula tre skilling banco-frimärket, som hade passerat obemärkt om inte tryckpressen hade varit felinställd och Andrées luftfärd hade knappast blivit en bok och en film om inte ballongen hade strandat på Vitön. Jag vet inte om det var denna rädsla i att avslöja min dåliga kondition som gjorde att jag, i den nästan milen långa uppförsbacken mot Monte Serra, lyckades hugga tag i en förbipasserande sopbil och på så vis hanka mig ända upp till toppen utan att behöva kräkas av utmattning.
Nästa dag startar vi i byn Malmantile och fortsätter till Greve in Chianti, som ligger mitt i det klassiska vindistriktet. En charmig by med flera mysiga restauranger, barer och caféer. De slingriga smala vägarna håller turistbussarna borta. Här leder en punktering till en ofrivillig paus och ett längre lunchuppehåll på Ristorante Oltre il Giardino. Krogen som ligger på torget i Panzano in Chianti har en vidunderlig utsikt från terrassen och ett skuggande tak av vinrankor. Vi hinner också med ett besök i byns cykelaffär och inköp av lite klassiska italienska cykelkläder.
Dagen efter närmar vi oss resans slut och en oförglömlig upplevelse. I skymningen, efter en hel dag på sadeln genom byar som Borgo San Lorenzo och Montereggio, cyklar vi upp till torget Piazzale Michelangelo i Florens, med domkyrkan och Brunelleschis imponerande kupol i blickfånget. Stämningen är nästan religiös. Det är en mäktig syn ur ett nytt och annorlunda perspektiv. Här uppifrån märker vi inte att det är packat med folk utanför Uffizigalleriet eller l´Accademia med Michelangelos davidsstaty. För ett ögonblick har vi staden för oss själva.
Vi rullar sakta in mot centrum med en härlig känsla av att uppdraget är slutfört. Det blir en glass, florentinarnas stolthet, på anrika glassbaren Vivoli innan vi avslutar kvällen med en middag på takterrassen Westin Excelcior med floden Arno nedanför våra fötter.
Kvällen till ära sätter den gyllengula vällagrade grappan punkt för cykeläventyret. Ett koncentrat av druvans restprodukter, skal och kärnor i sin ädlaste form. Med andra ord, återvinning när den är som bäst. Den sprider sin värme genom våra trötta kroppar, innan det blir dags för en riktig makeover bland de termiska baden i kulturorten Montecatini. Men dit tar vi tåget.