Vi sökte ett Kina långt ifrån skyskraporna. OS-hysteri och ekonomiska under. Vi hittade den magiska trästaden Lijiang. Här i provinsen Yunnan, vid foten av Jadedrakens berg, möter ett Kina som det var förr.
Foto: Johan Lindskog
Första stoppet i världens snabbast växande ekonomi och den kontroversiella OS-värden Kina, är en mellanlandning i Kunming –Yunnanprovinsens huvudstad. Här finns allt det vi försöker fly. Det moderna Kinas framgångsrika kaos.
Flygplatsen är ett kompakt folkmyller och ljudnivån kräver öronproppar även för mig som alltid har högsta volymen på både tv och radio. Kommersen blomstrar i avgångshallen som ett glittrande alternativt apotek med ett oändligt utbud av burkar, piller, blad, gröna teer, färska liljor, ginseng, spirulina, Coca-Cola och Kentucky Fried Chicken. Stolta föräldrar med sina små i famnen, mobilutrustade affärsmän, rödklädda munkar och småväxta pensionärer. Alla talar kinesiska. Ur högtalarna rinner ramsor på mandarin. Vi tar oss igenom den förbluffande effektiva säkerhetskontrollen och bordar snart ett plan till Lijiang – staden där tiden stått stilla.
Från planet blickar vi över de vita bergstopparna som envist borrar sig genom de massiva molnen. Vi cirklar envist över tjockan. Lite för länge. Något har hänt.
Flygvärdinnan talar upphetsat och genom China Easterns flygplan går en våg av besvikna läten. Undrande stirrar jag på mannen bredvid mig som engagerat petar sig i näsan. Han svarar på kinesiska som om jag borde begripa. Flygvärdinnan mumlar något om vädret.
Plötsligt ser jag planet tvärvända och tjugo minuter senare har vi äntligen landat. På fel flygplats. Dimman och det kompakta molntäcket tvingade oss tillbaka till Kunming. Inget man längtar efter på sista sträckan efter tjugo timmars resa via Bangkok. Kineserna tar det med ro. Detta är inget ovanligt i Lijang som ligger tvåtusen femhundra meter över havsytan. Vädret på den här höjden gör det ofta omöjligt att landa.
Ett par timmar senare, och när alla kineser ombord blivit bästisar, försöker vi igen. Denna gång skingrar sig molnen alldeles lagom till vår ankomst och vi lyckas landa. Den gamla staden uppenbarar sig utanför taxifönstret som en synvilla smyckad med röda lyktor som klättrar längs bergsluttningen.
Här, mitt i det magiska Yunnan, omringad av snöklädda bergstoppar ligger den kullerstensklädda staden där Lijangfloden ringlar sig fram under trehundrafemtio broar och breder ut sig i ett oändligt blodomlopp av kanaler.
Staden brukar kallas Kinas Venedig. De vackra, välbevarade husen med snidade dörrar, fönster och inskriptioner byggda enligt de olika minoritetskulturernas arkitektur är en sevärdhet i världsklass. Lijang placerade sig på Unescos världsarvlista 1997, sannerligen en välförtjänt utnämning.
Vi åker genom stadens utkant mot hotellet som ligger 25 kronor med taxi därifrån. Mitt i den förtrollande naturen, som tagen ur Ang Lees mästerverk Crouching tiger hidden dragon, ligger det smått sagolika Hotel Banyan Tree Lijang. Förbi en kinesisk damm med karpar, en enorm pagod och röda lyktor dinglande i bambuträden leds vi till en egen villa med utsikt över Jadedrakens berg. En vass snöklädd topp som lyser intensivt röd i solnedgången.
Hela hotellet har hämtat sin design från naxifolket, Kinas minsta och Yunnans största minoritet. Det är en välavvägd formgivning av tradition och nutid, sten och trä i skön förening som skapar en rustik lyx. Svängda kinesiska tak, glasväggar mot bambuträdgården åt ena hållet och bergen åt det andra, ett enormt badkar i svart sten, en egen gård med pool och alla moderna bekvämligheter diskret närvarande. Natten och den höga höjdens torra kyla sänker sig utanför och sängen möter våra reströtta kroppar med manglade lakan och tjocka bolster.
Hungriga vaknar vi av den skarpa solen som letar sig in mellan sidengardinerna. Vi hoppar över frukosten på hotellet, ivriga att ta oss an staden Lijiang. Ett misstag, visar det sig när vi hamnar på en av de många små restaurangerna i staden. Det är inte direkt filmjölk och limpsmörgås på menyn. Det kinesiska köket är svårt. Jag som är van vid både slappa lammhjärnor och fasta fårtestiklar ser ut som en seriefigur när min kycklingsoppa kommer in på Mama Fu’s.
– Vad är detta? frågar jag servitrisen som svarar med en axelryckning:
– Black chicken.
Jag stirrar stumt ner i min soppa. Gråsvart, dallrigt nyvaxat skinn som fått gåshud, med en och annan fjäder, för trettio kronor. Den styckade svarta hönan simmar omkring i den oljiga buljongen och en azalea som mest smakar hö. Till detta dricker jag teet pu-erh som sägs vara bra för halsen för 5 kronor. Kycklingsoppan får mig att påbörja mitt livs första bantningskur. Jag lämnar den knappt smakad och köper ett granatäpple. Magsjuka är det sista man vill drabbas av i en stad där de offentliga toaletterna visserligen är talrika men där man betalar en avgift för att få nyttja ett stinkande bås med fläckade väggar och hala golv. På de mer lyxiga varianterna är det inte renare men en liten tv-skärm är monterad i hukhöjd för den som önskar se en snutt kinesisk såpa under sittningen. Det är dock den enda såpa som kommer i närheten av de här toaletterna.
Allt som har med mat, matsmältning och den oundvikliga följden därav är en kulturchock i den här delen av Kina. Vissa hyllar den kinesiska mattraditionen, som inte är en utan många. De olika provinserna domineras av olika smaker. Södra och sydvästra Kina där vi befinner oss nu har alltid tillhört Kinas fattigare delar och det är förmodligen just därför man är djärvare när det gäller råvaror. Här äts både små och stora hundar, bambularver, maskar, jakar, grävlingar, råttor. Vi hör talas om delikatessen ”de tre skriken” – ett långt gånget råttfoster som skriker till när man hugger den med pinnarna, sedan sätter tänderna i det. Sista skriket levereras när fostret är halvvägs ner i halsen.
Om den fasta födan kräver sin icke kräsmagade konsument så är den flytande desto tacksammare. Yunnan är känt för sitt utsökta te och hela staden myllrar av tehus. Här är te högkultur, alltid serverad med stolthet och en liten ceremoni.
De dyrbara bladen sköljs med perfekt tempererat vatten, första slatten offras till lyckogrodorna. Drycken intas i små genomskinliga glas. Det sörplas, smaskas, luktas. De tusentals tesorterna sägs ha olika helande och läkande egenskaper. Jasminteet blir snabbt min favorit. Små jasminknoppar som blommar ut i det heta vattnet. Blomteerna är många men den riktiga delikatessen är det svarta lagrade teet. De riktigt dyrbara teerna är kärvare i smaken, doftar jord, mull och spilta. De säljs som pressade kakor med tillverkarens sigill. De dyraste får även välbärgade turister att gräva djupt i plånboken.
Vi går in i en tebod där två kinesiska kvinnor sitter på huk vid ett tebord och väntar på värdinnans vana händer som förbereder teet. Kvinnorna visar sig vara mor och dotter. Båda bär rött läppstift och vackra kläder. Välbärgade kinesiskor på semester från Chengdou. Även för kineser är Lijiang en upplevelse och populär semesterort.
Dottern som heter Qi Qi, förklarar på sin skrala engelska att hon ska studera i Europa. Hon vill gärna bjuda oss på en smakresa i teinets tecken och vi sitter en stund och sörplar guidade genom de olika smakerna av våra nya vänner. Innan vi tackar på mandarin med ett xie xie får vi en present av dottern. En fin förpackning med svart te i kakform.
– For you like China and enjoy your stay. Come back.
Från vårt panoramafönster på hotellet har vi stirrat länge nog på den sceniska utsikten toppad av Jadedrakens snöklädda berg. Vi beslutar oss för att bestiga, nåja, besöka berget. Bara namnet lockar. I Kina ser man drakar i det mesta. Det är dragon pool, dragon mountain, dragon ditten, dragon datten. I bilen väntar vår ständigt skrattande guide William, som egentligen heter något krångligt kinesiskt men som precis som alla andra skaffar sig ett engelskt namn för att underlätta för gästerna. Varje gång den förtjusande William öppnar munnen attackeras vi av en odör som vi inte riktigt kan härleda. Till slut har William vänligheten att förklara att han ätit ruttna bönor till frukost.
– It’s healthy for the stomach but stinks, säger han utan förskönande omskrivningar.
Det är ingen underdrift.
Väl framme vid uppsamlingsplatsen för bergsbesökarna möts vi av en Röda armén-liknande massa kineser. Alla bär likadana långa röda täckjackor, inhalerar flitigt ur sina syrgastuber och poserar för varandras kameror. Männen kedjeröker, kvinnorna fnittrar. Vi hyr var sin röd täckjacka för 30 kronor styck och väntar på vår tur att ta linbanan upp. Jag börjar prata med ung kille vars namn består av en enda hård konsonant. Han har varit guide. Vi talar om allt från hans internetvanor till tv-tittandet.
– CCTV är den centrala kinesiska kanalen, partiets egen megafon, som emellanåt visar amerikanska filmer. Som guide blir man tillsagd att säga det som sägs i den kanalen. Det är inte många sanningar som kommer fram där, säger vår vän.
– Det finns däremot en ny kanal som heter Fenix TV och där vågar de vara kritiska och berätta om skandaler och korruption.
Vad jag än frågar vår guide William svarar han med ett inarbetat mantra: ”Simple but happy”. Vi lever ett enkelt men glatt liv. Min nya bekantskap däremot drar sig inte för att berätta om en vän som förlorade jobbet av dem simpla anledningen att han sa till några amerikanska turister att han gillar Dalai lama. Inte Panchen lama, den religiöse ledare för Tibet som kineserna tillsatt. Den stackarens sympati trycktes i en amerikansk tidning som någon kinesisk politruk spårade och sedan var det farväl till jobbet.
När jag frågar William om Dalai lama svarar han att bussen väntar på oss. Vi sätter oss slutligen i glasbåset i linbanan och åker rätt upp mot de snöklädda bergstopparna i molnen. Utsikten är bedårande. Linbanans rep knarrar över stupet, dimman glider över floden, molnen lägger sig som en gardin över glaciärerna. Jag andas med möda. Några doser ur syrgastuben dämpar andhämtningen. Äntligen på toppen ser vi ingenting. Dimman ligger kompakt över det höga Kina. Här på toppen av Yunnan känns det moderna Kina, rubrikernas Kina, OS-hysterins och de ekonomiska undrens Kina, oändligt avlägset.
FAKTA
DIT
Den centrala punkten i Yunnan är Kunming härifrån utgår flyg med China Eastern till Lijiang. Till Kunming kommer man lättast via Bangkok men det går förstås även att flyga via Peking eller alla andra stora kinesiska städer.
NÄR
Lijiang kan besökas året runt men perioden november till april är soligare och torrare, men också kallare.
ÄTA
Hela staden kryllar av små restauranger med oändliga menyer toppade med mer eller mindre bisarra rätter. Bästa tipset är att gå runt, titta och prova sig fram. Maten är billig. En restaurang som sticker ut är Hua Hua Shen Restaurant som specialiserat sig på Naxi folkets matkultur.
Adress: Fuhui Road, New District.
BO
Banyan Tree Lijiang
Ett sagolikt hotell i lyxklass. En kvarts resa utanför gamla staden. Här får du egen villa med trädgård, vissa med en rejäl pool. Mycket privat. Service på topp och ett prisbelönt spa. En upplevelse i sig.
Tel: +86 888 533 1111
Pris: Från ca 4000 kr till 8000 kr per villa.
Lediga rum & priser
Lijiang Jian Nan Chun Courtyard
Centralt i gamla stan ligger detta charmiga hotell i traditionell stil. Stor variation på rummen, och priserna, man får vad man betalar för. Vacker innergård. Hyfsad restaurant.
Adress: 8 Guanyi Street, Dayan Town.
Tel: +86-888-5102 222
Pris: Från ca 400 kr till 1300 kr.
Webb: www.travelchinaguide.com/cityguides/lijiang.htm
Lijiang Wangfu Hotel
Enklare hotell i utkanten av gamla stan. Prisvärt och trevligt i kinesisk stil med en liten innergård.
Adress: 9 Yigu Ziang, Nanmen Street.
Tel: +86-888-5189 666
Pris: Från ca 350 kr, dubbelrum, till 1000 kronor för en prisvärd svit.
Lediga rum & priser
