Sedan 1900-talets början har semesterfirare vallfärdat till schweiziska Mürren för att avnjuta frisk luft och halsbrytande åkning. RES beträder klassisk alpmark och upptäcker att gammal är äldst.
Text: Leslie Anthony Översättning: Kjell Höglund Foto: Mattias Fredriksson
På kanten av en soldränkt 800-metersklippa balanserar byn Mürren likt ett medeltida kråkslott. Men väl på plats får man mer känslan av en väldig terrass – och en större känsla av dramatik än man anar på förhand. Genom de enorma fönstren på historiska Hotel Eiger hamnar bergstoppen med samma namn så nära i blickfånget att man tappar orienteringen och blir svettig och lycklig av hänförelse, samtidigt som man i de väldiga viktorianskinredda rummen får känslan av att ha hamnat i ett större historiskt sammanhang.
Så berörande är panoramautsikten över den här delen av schweiziska Berner Oberland.
Till höger om Eiger ser vi bergen Mönch och Jungfrau som tummen och pekfingret på en bergsjätte som nyper om iskanten av Europas längsta glaciär, Aletschletschern. Dessa tre berg utgör Schwarzmönch, en magnifikt massiv och vattenfallssmyckad alpmur. Att beskåda den genom fönsterglas är att komma så nära naturens under att det blir overkligt. Som om man befann sig framför en jättemonter på ett världens-vackraste-berg-museum.
Mürrens mänskliga historia är lika förförisk och rik som den geologiska. Första gången den omnämns i nedtecknad form var 1257, då den kallades Dorf auf der Mauer – ”byn på muren”. Walserfolket, vars tyska diftonger och alptraditionella kultur alltjämt lever i dialekten och husformerna i dessa trakter, var de första att bosätta sig här, när de anlände från Lötschendalen i nuvarande kantonen Valais i södra Schweiz genom att trycka sig igenom det smala Wetterlückepasset. Genom århundradena har deras isolerade lilla civilisation varit känd som Murron, Murn, Mürn, Murne och Myrrhen innan namnet Mürren befästes under 1840-talet då äventyrliga engelsmän kom hit och koloniserade byn som sommarviste.
Förmögna semesterfirare lät sig till en början lyftas upp i bärstolar för de klippiga stigarna nerifrån dalen Lauterbrunnen, men efter några år hade Mürren blivit så populärt att man byggde en rälsbana upp. Det Grand Palace Hotel som byggdes 1847 har i dag bytt namn till Alpin Palace, och samtliga rum riktar utsikten mot Eigermassivet.
Men det var inte förrän 1910, då bergsbestigarturismen vuxit lavinartat (en adekvat ordvits), som en brittisk reseledare lyckades övertyga järnvägen att sluta bomma igen under vinterhalvåret och bereda plats även för snösuktande semesterfirare. Det blev succé. Allt fler kom för att njuta den friska alpluften och glida runt på kälke, och snart nog rotade sig den nya trenden med skidåkning.
Det var återigen britterna som stod för utvecklingen. Inte bara sportgalna utan även lika affärs- som äventyrslystna insåg de skidåkningens potential som turistnäring. Skidinstruktörer etablerade sig för att lära ut tekniken till välbärgade nybörjare och tävlingar anordnades för de skickligaste. Det var här och då som både utförsåkningen som idrottsgren och skidresan som resenäring tog form.
Visst finns det andra ställen som med fog kan hävda att de är ”skidåkningens vagga”, som Altairegionen i västra Kina, norska Telemarken, och praktiskt taget hela Österrike, men endast i Jungfrau blev dessa olika beståndsdelar – rekreation, tävling, organisation – en helhet. Den moderna skidkulturen föddes ingen annanstans än i Mürren.
I dag lyfter linbanor packade med skidåkare först till Birg och sedan till det 2 969 meter höga Schilthorn, där den berömda, modernistcoola och osannolikt roterande restaurangen i James Bond-filmen I hennes majestäts hemliga tjänst från 1969 alltjämt håller jetsetklass.
Framför Hotel Eiger ligger den klippkramande järnvägsstationen som tar emot passagerarna som först tagit spårvagnen upp från Lauterbrunnen och sedan det pittoreska trätåget över från Gimmelwald. All transport i själva Mürren sker med hästsläde eller elektriska fordon, så utanför stationen väntar små taxigolfbilar på de anländande, för att köra oss förbi några utomhuscurlingrinkar och fram till våra boenden.
I likhet med många andra schweiziska bergsbyar röjs gatorna i Mürren aldrig helt från snö. I stället packas den så att skidåkare, när de kommer ner från pisterna, kan fortsätta raka spåret till favoritbaren för après-ski utan att kliva ur utrustningen. En alpinidyll bevarad och värnad sedan ett sekel. Och intill järnvägsstationen ståtar den man som grundlade hela denna tradition. Jag har rest långt för att möta honom, ändå säger han ingenting när vi äntligen ses. Men sådana är nu statyer, och den som föreställer sir Arnold Henry Moore Lunn är inget undantag.
Jag hade tänkt ägna min tid i Jungfrau åt att färdas lite i de historiska skidspåren efter Arnold Lunn och hans mest kända följeslagare, W James Riddell. Tillsammans betraktas de som grundarna av både den alpina reseskildringen och den moderna skidjournalistiken. Som gammal rese- och skidjournalist är jag, på flera sätt, en arvtagare till dem, och jag har ofta funderat över det – hur mycket jag har dem att tacka för. För att inte tala om Berner Oberland, miljön för många av deras böcker och artiklar.
Under mina första dagar här åker jag nerför Grindelwalds rullande sluttningar nedanför Eigers kungatronande norra sida och scannar av skidaktiviteten i något av teleskopen i berömda Kleine Scheidegg, Schweiz mest berömda bergspass beläget mellan Eiger och Lauberhorn. Här finns hotell, restauranger och en station som tar emot två anrika rälsbanor – Wengernalpbahn som kört här sedan 1893 och den tre år yngre Jungfraubahn. Den förra förbinder Grindelwald med Lauterbrunnen i nästa dalgång, medan Jungfraubahn, ett av 1800-talsingenjörskonstens klassiska verk, klättrar genom stupande tunnlar inuti Eiger och Mönch tills den når sin 3 454 meter höga slutpunkt Jungfraujoch, Europas högst belägna tågstation. På vägen stannar man ibland till för att kunna titta ut genom fönster i Eigers norra vägg, och över det hav av is som utgör början av Aletschglaciären. Denna upplevelse i sig måste ha varit tillräcklig för att fullständigt fängsla Lunn och Riddell, och många av deras pionjärskidresor utgick härifrån.
Under vintern är Kleine Scheidegg centrum för två skidorter, Grindelwald och Wengen, så att röra sig däremellan är i princip bara en fråga om vilken sida om skidliften man väljer att kliva ur på. Vilket också är en förutsättning för att jag och 58 000 andra fans smidigt och samtidigt från båda håll ska kunna komma hit för att vara med om Lauberhornrennen, Wengens 80-årsjubilerande världscupstörtlopp.
Jag kan se tävlingen från åtskilliga platser längs den krokigt kurviga banan, och som alltid fascineras jag som vore det första gången – av farten, finessen, den tekniska skickligheten. Men också av den otroliga atmosfären skapad av en ansiktsmålad, flaggviftande och schnappspimplande publik så tätpackad att snön snart är fullständigt borttrampad från berget.
Många av schweizarna stannar sedan i Wengen för att med alkohol och sång fira landsmannen Didier Cuches seger till gryningen. Själv flyr jag galenskaperna med sista liften till Lauberhorns topp för att därefter låta mig nedsänkas till Grindelwalds säkerhet och en lugn, skön middag på en rustik stübli.
Dagen därpå förflyttar jag mig till Mürren, stället jag är som mest nyfiken på, för att få uppleva Infernot – världens äldsta och största amatörstörtlopp, tillika den största tänkbara kontrasten till Lauberhornrennens mediemättade kommerskaos. Det var förstås Sir Arnold Lunn som, 1928, startade det här evenemanget – ett slags Vasaloppsvariant av störtlopp som rultar ner 13 magiska kilometer till Lauterbrunnen. De första åren var deltagarna tvungna att klättra nerifrån Mürren i tre timmar med skidorna på, ta ett sovpass i en skidhytta och sedan fortsätta klättra i ytterligare tre timmar för att kunna komma upp till starten på Schilthorn på morgonkvisten. Premiärsegraren 1928 behövde en timme och 45 minuter för att nå målet i dalen. Redan 1929, när rutten var inpluggad och konkurrensen tuffare, var vinnartiden kapad med en timme – av Lunns kompanjon Riddell.
I dag, med 1 900 deltagare och 12 sekunder mellan varje åkare i startgrinden, vinner man Infernoloppet på under 15 minuter, men för det stora flertalet handlar det hela mer om att ha ögon i nacken och försöka överleva hela vägen ner.
Infernot är alltså en helt annan sorts institution och folkfest än världscupsjippot borta i Kleine Scheidegg. Här finns inget avstånd mellan tävlingsdeltagare och publik, eftersom publiken i första hand består av de tävlandes kompisar och familjemedlemmar.
Dagarna före loppet fylls Mürrens gator och barer upp av allt fler lycraklädda besökare, och alla skidbutiker bunkrar upp med särskilt exklusiva uthyrningsskidor – sådana som använts i tidigare världscupstävlingar.
Kvällen före den stora starten utspelar sig en säregen procedur i byn. En parad av fackelbärare och utklädda marschmusiker ormslingrar sig längs huvudgatan anförd av ett gigantiskt djävulshuvud av papier-maché – en symbol som går igen i Infernoikonografin i vartenda butiks-, kafé- och restaurangfönster längs vägen. Rejält påfylld med te och schnapps når slutligen paraden och dess trängsel av åskådare sportkomplexet framför magnifika Alpin Palace. Det hålls invigningstal, det lottas startnummer och det blir dags för en sista schnappsfösare. Folkfesten har bara börjat – detta är ingenting mot partyhetsen ett dygn senare, när alla deltagare är i mål efter sju timmars tävling.
Jag undrar vad Riddell och Lunn, dessa kommersialiserande pionjärer inom både skidresande och skidtävlande, hade tänkt om de såg detta. Hade de blivit chockade av vad som blivit av Infernoloppet och deras älskade Mürren?
Jag tror snarare att de hade känt sig hedrade och stolta.
Arnold Lunn föddes 1888 i indiska Madras. Skidåkningen invigdes han i som åttaåring i Chamonix av sin far Henry, en resglad metodistpastor som också var den där reseledaren från början av texten – han som övertalade sommartåget att ta folk till Mürren även vintertid.
Arnold Lunn var egentligen huvudsakligen bergsbestigare, i den brittiska traditionen, men det var som skidåkare han blev känd. Från 1907 och i ett halvsekel framåt föll böckerna och tidningsartiklarna som ett ymnigt snöfall från hans penna … Och ändå var skrivandet bara en biprodukt av hans livsverk.
Som grundare av Alpine Ski Club 1908 och Kandahar Ski Club 1924 organiserade han flera av världens mest prestigefyllda utförsåkningstävlingar. Det var Lunn som skiljde ut slalom från störtlopp – ordet slalom myntade han som benämning på ett lopp med kortare, skarpare svängar som han arrangerade i Mürren 1922, för vilket han också uppfann slalomportarna. Lunn var också den som kampanjade in båda grenarna på OS-programmet, i Garmisch-Partenkirchen 1936.
För Lunns bäste vän James Riddell blev skidäventyrandet än mer tävlingsorienterat. 1929, samma år som han vann Infernot i Mürren, representerade han Storbritannien i världens första internationella elitstörtlopp i Zakopane i Polen, och blev åtta av 60 deltagare. 1930 klockades han för hastigheten 127,96 kilometer i timmen i flygande kilometern i Sankt Moritz, och voltade 50 meter utanför banan. Han blev brittisk utförsåkningsmästare 1935 och OS-landslagets vice-kapten 1936 samt medaljprydd ordförande i Ski Club of Great Britain, Kandahar Club och Alpine Ski Club efter kriget.
En vän hade berättat för mig att Arnolds son, den nu 96-årige skidstjärneveteranen och författaren Peter Lunn, fortfarande tar in på Hotel Eiger varje vinter. Så jag hade förstås fantiserat om att jag skulle se honom skyffla omkring där i foajén, varpå jag skulle gå fram och växla några ord – kanske över en kopp te i hotellets lounge?
Just så blev det inte. Men dagen före Infernot, precis när jag hade kommit tillbaka från några underbara offpiståk i pudersnö på Sonnenberg (ett av många lättillgängliga resortområden i Mürrens minutiösa nät av stigar och farleder), snöplöjde en liten man med elfenbensvita skepparkranstofsar förbi mig. Det var Peter Lunn, i sällskap med son och svärdotter. Bara några år tidigare, vid fyllda 90, hade han blivit den äldsta någonsin att köra Infernot.
Lite senare hade familjesällskapet stannat för en fika på en restaurang, jag fick ånyo syn på dem i solen på uteserveringen och lyckades bli presenterad för Peter Lunn. Försiktigt tryckte jag hans utsträckta hand samtidigt som jag bubblade på om hans bok från 1935, High-speed skiing, som jag hade sträckläst. Sedan frågade jag vad som drivit honom att fortsätta med utförsåkningen ända upp i 90-årsåldern. Han tittade på mig med ett leende.
James Riddell och hans far hade många gånger besvarat frågan om denna mänskliga drivkraft med många eleganta formuleringar, med vilka de lagt grunden för den industri av erfarenhet, utforskande och analys som är skidjournalistik.
Peter Lunn hade ett enklare svar, som inte skulle kunna sitta mer perfekt än just i Mürrens makalösa backar en gnistrande solig vinterdag:
– Det är kul. Det är bara så kul.
FEM SCHWEIZISKA BONUSTIPS
Bo hos svenskarDe två skidvännerna Niklas Möller och Eric Spongberg tröttnade på skrivbordsjobben i Sverige och startade populära boutiquehotellet Ski Lodge i Engelberg.
Ta GlaciärexpressenTa en dagstur med ett av världens mest berömda tåg. Glaciärexpressen åker genom bergslandskap, raviner, 91 tunnlar och över 291 broar från Zermatt till Sankt Moritz. Turen tar ungefär sju timmar.
Hyr en helikopteRI Schweiz går det alldeles utmärkt att prova på helikopterskidåkning. En helikopter skjutsar upp dig till en bergstopp och sedan är backen bara din.
HälsokickHälsa och friskvård är religion i Schweiz. Unna dig total avkoppling på någon av landets många spaanläggningar.
Exklusivt vinFå personer vet hur schweiziskt vin smakar eftersom nästan inget vin exporteras. Ta chansen när du är här. Prova en flaska Dole från Valais.
Fakta om Jungfrauregionen
Barry’s Restaurang
Ligger i anslutning till Selfness Hotel Eiger i Grindelwald. Här kan du avnjuta både lokala och internationella rätter i en rustikt romantisk miljö. Restaurangens namn kommer från den omtalade sankt bernardshunden Barry – fråga om hans historia!
Dorfstrasse, Grindelwald
+41-33-854 31 31
eiger-grindelwald.ch
Eiger Saal Dining Room
Förflytta dig bakåt i tiden med elegant europeisk mat och fransk service. Du kommer att känna dig som James Bond på hemligt uppdrag.
Mürren
+41-33-856 54 54
hoteleiger.com
Restaurang Bahnhof
Mitt i myllret av tågbyten och skiduthyrning i Kleine Scheidegg ligger Restaurang Bahnhof. Prova deras rösti för en äkta Eigerupplevelse.
Kleine Scheidegg
+41-33-828 78 28
bahnhof-scheidegg.ch
Hotel Regina Mürren
Fantastiska vyer från detta hotell, som är något poppigare än de andra klassiska hotellen på orten.
Pris: 1 000–1 500 kronor beroende på säsong
Mürren
+41-33-855 42 42
regina-muerren.ch
Selfness Hotel Eiger Grindelwald
Beläget 500 meter från tågstationen. Utrustat med spa och gym och har många närliggande restauranger.
Pris: 2 000–3 000 kronor beroende på säsong
Dorfstrasse, Grindelwald
+41-33-854 31 31
eiger-grindelwald.ch
Hotel Eiger Mürren
Här finns allt du kan önska av ett klassiskt hotell. Uppgraderat och nyrenoverat men utsikten från hotellrummen är lika hisnande som förut.
Pris: 1 700–2 300 kronor beroende på säsong
Mürren
+41-33-856 54 54
hoteleiger.com
NFORMATION