Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två? Jodå, i Prag förstås. I över tusen år har staden samlat en brokig skara kulturer som tillsammans skapat en mix som få städer kan matcha.
Text: David Grudd
Foto: Elinor Wermeling
Vem hade väl kunnat tro det? I gränden som osade av öl, svett och tårar sprider sig nu doften av kaffe och nybakat bröd. Skrål har blivit sorl, neonet har slocknat och på kullerstenarna, där högklackade skor nyss vinglade hemåt, vandrar i stället sandaler i motsatt riktning. Ja, trots allt som hände i går har Prag redan vaknat. Med sminket på.
Tidig morgon har blivit sen morgon i staden som länge tillhört våra weekendfavoriter och som nu i vår är hetare än någonsin bland svenska resenärer. När Sifo nyligen undersökte svenskarnas resplaner var det bara den ”eviga ettan” London som slog Prag på fingrarna. Nu skiner vårsolen över de otaliga parkerna – ”halva stan” är grön – och på den flod vi kallar Moldau, men som här heter Vltava och ingenting annat. Skiner på sjutton broar, hundra spiror och ännu fler arkitekturstilar. För här, har jag lärt mig, finns de alla samlade. Sida vid sida.
Helgdagar är marknadsdagar i Prag. Under våren finns ett brett utbud av marknader att välja mellan.
Mitt i barockkvarteret Lillsidan ligger såväl den romanska Sankt Georg-basilikan som renässanspalatset Schwarzenberg. På promenadavstånd från neoklassicistiska Ständernas teater, där Mozarts Don Giovanni hade urpremiär 1787, återfinns dekonstruktivismens flaggskepp, Tančící dům, ”Det dansande huset”, och så vidare. Ska någon stil nämnas framför de andra måste det ändå bli gotiken. Höga spiror och spetsiga bågar är två av Prags mest utmärkande kännetecken och mästerverken är många: Pragborgen, Týnkyrkan, Vituskatedralen – om gotiken var ett band skulle Prag tveklöst vara gruppens Greatest Hits.
Lägg därtill en knivsudd kubism och en nypa rokoko, en redig näve palats av alla dess slag och ett av världens mest berömda judiska kvarter och du har en kulturell smältdegel som – efter världskrigens förstörelse – saknar motstycke. Hur kommer det då sig? Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två? Jodå, Kipling. Här i Prag har mötena dem emellan varit många genom åren och om nu torg kunde tala hade Staroměstské náměstí, Gamla stadens torg, kunnat berätta allt om hur en riktig kosmopolitisk cocktail ska blandas.
Här på torget gör sig man sig nu redo för en ännu en dag. Skyltar sätts ut, bord torkas. Souvenirer ställs fram och i det sydvästra hörnet, vid det berömda astronomiska uret, utplånar en luttrad städpatrull de sista resterna efter den blöta gårdagskvällen. Patrullens förman tänder en cigarett samtidigt som han skrockar åt nästa sak att hamna i sopkorgen, ett flygblad som på ett mindre smickrande vis förkunnar någon brittisk ynglings stundande äktenskap.
I nästan tusen år har det här torget varit Prags mittpunkt och dess bidrag till stadens rika historia är stort. Här finns spår från snart sagt samtliga som styrt staden genom årens lopp: husiter och katoliker, tyskar och habsburgare, nazister och kommunister. Här har nya herrar utropats, gamla avrättats. Krigsutbrott sörjts och krigsslut firats. Förföljelser inletts och stoppats. En stad och ett torg som sett så mycket tar förstås brittiska svensexor med en axelryckning.
På Prags kaféer har berömdheter som Kakfa och Einstein suttit och fikat. I dag upplever kaffet en renässans i staden.
Ett stenkast från torget ligger den över 500 meter långa och nästan tio meter breda Karlsbron. Precis som så mycket annat i staden uppfördes den på uppdrag av den tysk-romerske kejsaren och tillika böhmiske kungen Karl IV. Denne landsfader beslöt sig för att bosätta sig i Prag och att göra staden till sitt rikes självklara säte. Söder om den gamla staden lät han anlägga en ny stadsdel, Nové Město, regionens första universitet inrättades och katedraler byggdes. Under Karl IV:s tid vid tronen växte Prag från en provinsiell stad till en av Europas största städer.
Bron som bär hans namn fick han dock aldrig se färdig. Den stod klar först 1402, runt 25 år efter hans död, och var sedan i mer än 400 år den enda vägen över Vltava inom Prag. I dag har den sällskap av 16 andra broar, men är jämte Pragborgen stadens mest berömda sevärdhet. En delvis utskälld sådan. Ja, vissa menar att det inte ens är en sevärdhet. Man ser ju inget för allt folk.
Från tidig morgon till sen kväll bedrivs här nämligen en närmast outtröttlig kommers där tecknare, trollkonstnärer och gatumusikanter av alla tänkbara sorter och klass spelar huvudrollerna. Den här dagen är inget undantag. Tvärtom är trafiken sällsynt tät när vi sakta vandrar över den gotiska stenbron. Ett porträtt kanske? Ett lyckobringande smycke? Ett bidrag till dockteatern Tomten Strut och Snurre Snigel? Vi nekar ännu en propå i raden när de peruanska panflöjterna plötsligt överröstas. Kan det vara självaste Karl IV, tänker jag, som vänder sig i sin grav? Nej, det är visst bara enmansorkestern Alexander Zoltan, som med sin banjo och sitt munspel, lyckas trumfa de sydamerikanska tonerna.
Allt spektakel till trots. I min mening finns ingen starkare symbol för Prag. När föregångaren Judithbron dukade under för högvatten ville man åter föra Vltavas stränder samman. Det lyckades Karlsbron med, men, som vi tidigare berört, blev föreningen mellan öst och väst mer vidsträckt än så. Här har besökare från alla väderstreck både välkomnats och – som vi svenskar väl känner till – nekats inträde till Prags stadskärna. Men det mest häpnadsväckande med detta historiska monument är förmodligen ändå att det står kvar än i dag. Trots alla strider som utkämpats och fastän dess strategiska betydelse varit uppenbar för alla. Att ingen på allvar försökt förgöra bron är faktiskt märkligt. Kanske har man avskräckts av dess beryktade stadga. Sägnen säger nämligen att Karl IV lät blanda färska ägg från rikets alla bönder i murbruket för att göra bron så stabil som bara möjligt.
Tjeckerna dricker överlägset mest öl i världen. Avståndet ner till irländarna på andra plats är mer än 25 liter per år och person.
För stunden mätta på kultur och historia lämnar vi trängseln runt Karlsbron för att stilla ett annat begär. På lokalbornas inrådan tar vi spårvagnen till de stadsdelar som angränsar Gamla staden i väster. När Prag så äntligen fick välja sina egna härskare i slutet av 1900-talet påbörjades, precis som på så många andra europeiska platser, en amerikanisering av samhället. Musik, mode och mat sveptes in i stjärnbaneret och mycket av dåtidens kännetecken har faktiskt konserverats under den fram till våra dagar – hockeyfrillan är till exempel allt annat än en myt.
På senare år har dock samma våg som nått övriga europeiska storstäder också kommit hit till Prag. Med konstgallerier, second hand-butiker och startupföretag breder denna nationalitetslösa strömning ut sig i staden och det som allra tydligaste i tidigare ruffiga stadsdelar som Karlín och Vršovice och i de gamla bohemkvarteren i Žižkov. Där har det bastanta tjeckiska köket jagats iväg, knödeln är borta och i traditionellt köttälskande Prag är det inte längre en plåga att vara vegetarian. Den djupt rotade kafékulturen har vaknat till liv i en ny tappning där baristor i sekelskiftesmustascher predikar i kaffekonstens ädla lära. Den än stoltare öltraditionen har också den injicerats med nytt blod. Staropramen, Pilsner Urquell och de andra stora drakarna pryder med sina klassiska skyltar fortfarande entréerna till de flesta inrättningar med utskänkningstillstånd, men allt fler mikrobryggerier startas nu upp och berikar den ölscen som många menar är världsledande.
Alla Europas arkitekturstilar, en amerikaniserad populärkultur och trendkänslig tillväxt i Prags ytterkanter. Finns då inget tjeckiskt i denna tjeckernas huvudstad? Naturligtvis. Frågar du mig hittar man mest av de dragen i de gamla ölstugorna precis bortom stadens hets och larm. Sparsamt inredda och dovt belysta ser de inte mycket ut för världen, men inunder beige puts och mörkt trä sitter något alldeles särskilt i väggarna. Vissa ställen är uppsluppna, andra frambringar snarare känslan av att här har det nog bytts portföljer under Kalla kriget. Somliga premierar alltjämt ett illa utvecklat luktsinne, men de blir snart utrotningshotade när rökförbudet slutligen når till denna krogcigarettens sista utpost nu till sommaren.
I Tjeckien dricker man mer öl än någon annanstans på jordklotet. Medeltjecken sätter i sig nästan 160 liter om året – att jämföra med svenskens 52 liter – och med tanke på att man i andra, sydligare delar av landet föredrar vin borde den genomsnittliga Pragbon dessutom få i sig mer än så. Kvantiteten går dock inte ut över kvaliteten. Det må låta högtravande, men i Prag spelar öl verkligen roll. Stor roll.
Här häller man minsann inte bara upp en pilsner. Det ska ske på rätt sätt och vem som helst kan inte stå vid fatet. Man märker snabbt att servitörerna på de mer ambitiösa ställena därför åtnjuter en högre ställning än på andra platser inom det europeiska ölbältet. Spelreglerna är dessutom annorlunda. På traditionsbundna, tjeckiska ölstugor beställer du till exempel bara en gång. Därefter kommer en ny öl in när du druckit upp den förra och så fortsätter det tills du säger något annat. Enligt gängse regler genom att lägga underlägget ovanpå ditt glas.
Stor del i den där typiska Pragkänslan har förstås även ölstugornas klientel. Så här på behörigt avstånd från turiststråken består de mest av lokala förmågor och jag vill ta tillfället i akt och framhäva detta garvade släkte. Det gör de nämligen sällan själva. För att inte säga aldrig.
I tydlig kontrast till den pompösa stad de lever i är de Pragbor vi möter under ölstugornas tegelvalv synnerligen lakoniskt lagda. Våra försök till att hylla stadens skönhet tystas ideligen ned. Äsch, den är väl alls inte märkvärdig, menar ett äldre garde på ett hak i Žižkov och förvandlar snart samtalet till något som mest liknar den där sketchen där Monty Pythons medlemmar tävlar om vem som haft den allra jävligaste barndomen. Underfundig sarkasm, beska aforismer – att en satirklassiker som Jaroslav Hašeks Švejk skrevs just här i Prag blir med ens självklart för oss.
Mindre självklar är vår handskrivna nota, men det går med till slut. Vi lägger underläggen på glasen, betalar och ger oss ut i den ljumma Pragnatten. Där allt nu börjar om på nytt igen. Sorl blir till skrål, neonljuset flammar och över kullerstenarna raglas det återigen fram med de mest opraktiska former av fotbeklädnad.
Miniguide
Bo
Romanticky Hotel U Raka
Mysigt, familjeägt hotell med en tillhörande pittoresk trädgård. Ligger nära Pragborgen och den historiska stämningen är verkligen påtaglig ända in i rummen. Lugnt läge i en annars livlig stad. Dubbelrum från cirka 1 300 kronor natten.
Černínská 93/10
Nyx Prague
Modernt designhotell med utmärkt läge vid Vaclavplatsen. Härifrån har du alla stora sevärdheter på promenadavstånd. Dubbelrum från cirka 900 kronor natten.
Panská 1308/9
Mat & Dryck
Atmosféra Cafe Pub
På förhand är det inget som talar för att den här mysiga och jovialiska innegårdspuben ska servera alldeles utsökt kött, men det är precis vad den gör. Den omfattande menyn kunde vara hämtad från vilken sportsbar som helst, men vad gör det när råvarorna håller hög klass. Ett prisvärt ställe att börja kvällen på, bara en kort promenad från Karlsbron.
Smetanovo nábř. 327/14
Bar 23
Avslappnad och livlig bar med personlig prägel i de lugnare delarna av Nové Mesto. Bra drinkar, trevlig personal och håller öppet ända in på småtimmarna.
Křemencova 149/23
Bad Flash Bar
Är dina ölpreferenser av det mer moderna slaget är det här stället för dig i Prag. Med ett dussin sorter på fat och flera hundra på flaska täcker Bad Flash Bar in det mesta och det bästa av det som händer hos stadens mikrobryggerier. Pretentiöst med täckning för det.
Krymská 126/2
Estrella
Litet och enkelt men med ombonad inredning och vänlig service. Menyn är kort, men innehåller några av de bästa vegetariska rätterna som Prag kan erbjuda. Missa inte risotton!
Opatovická 159/17
Lucerna Music Bar
Märklig – och rolig nattklubb med något äldre publik och musik därefter. På helgerna är det 1980- och 90-tal som gäller och för säkerhets skull visas även de tillhörande musikvideona upp i denna generöst tilltagna teatersalong. Håller öppet även under veckorna med livespelningar av olika slag.
Vodičkova 704/36
Moment – Kvarana & Bistro
Vegetariskt kafé med frukost och lunch som torde locka även den mest inbitne köttälskaren. Ett ljust och fräscht inslag i en stad där man annars ofta får äta i mörkret.
Slezská 62
U Kurelu
Så här ska det se ut och så här har det också sett ut i sisådär hundra år. En hederlig ölstuga med trevlig atmosfär som tyvärr stänger någon timme för tidigt. Bra käk!
Chvalova 1119/1
Restaurace U Pinkasu
Den verkliga klassikern bland stadens tusentals ölsjapp. 1842 bryggdes den första flaskan Pilsner Urquell och året därpå slog U Pinkasů upp dörrarna i centrala Prag. Stort ställe med flera mindre ölhallar och i källaren finns tappen från 1843 fortfarande kvar för allmän beskådan.
Jungmannovo nám. 15/16