”Walk the walk and talk the talk” heter det i USA, ett uttryck som innebär att man rör sig som lokalbefolkningen och håller tungan rätt i mun. Det är vare sig svårt eller komplicerat, det enda som krävs är aningen listighet och ett sinne för humor. 

Text: Argot Murelius
Foto: Dan Kullberg

Se hotell i New York

Författaren Fran Lebowitz har naturligtvis helt rätt – och tro mig, ingen vill argumentera med Fran. Propert putsade städer blir raskt otillräckliga. New York är skitigt, kaotiskt, orättvist och elakt. Staden kan stundom likna en bakfull hamnsjåare som vaknat i fel famn. Fast till och med då, med en uteliggares andedräkt och pissfläckig uppsyn lyckas New York gripa tag i oss och vagga oss in i en svettig, euforisk vals. Det är svårt att inte gunga med, även när danspartnern är fyllsjuk och luktar kantstötta löften.

Vi är många som berättar samma skröna, om hur vi kom hit från långväga ställen på en kort visit som aldrig vill ta slut. Vi kom för friheten, inte för att bli välbärgade. Vi landade här för att vara oberoende, följa drömmar och odla intressen samt för leda det liv vi hade fantiserat fram åt oss själva. Det första vi lär oss är att New York faktiskt kan vara en lynnig, orakad sjåare, det stora äpplet är inte alltid så aptitligt, men vi biter av mer än vad vi kan tugga och tuggar som bara fan. Det finns de som blir ”new-yorkade”, för dem är äpplet surt och hårdsmält, de ger upp drömmen och tar med sig magbesvären härifrån, vi andra utvecklar valkar och vassa armbågar, vi har förstått att det, enligt det dammiga uttrycket, är bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete. Vi förtjänar att bli kvar här. Det gör du med, men enkom om du gör oss en tjänst – kom hit och stanna längre än fyra dagar, annars har vi en lista på propra, trista ställen som vi tror att du skulle gilla.

Så skynda över vettja! Men lär dig av våra misstag. Halva hemligheten med att inte bli ”new-yorkad” ligger i att vägra låta sig bli nedslagen. Visst, New York kan ju framstå som en kaotisk danskompanjon, men han kan också vara en smidig kavaljer. Undvik att trampa honom på tårna, bete dig inte som en jönsig nykomling. Med andra ord, bromsa inte till för att skicka sms i tunnelbaneuppgången, se dig för när du korsar cykelbanor, ställ dig inte uppströms för att roffa någon annans taxi, stå inte still på vänster sida i rulltrappan, gå aldrig fler än två i rad på trottoaren och blockera för guds skull inte andra fotgängare när du måste stanna och titta på något. Se till att New Yorkarna själva inte ”new-yorkar” dig. De är otåliga, det finns inget som irriterar dem mer än folk som är i vägen. Det, och idioterna som ständigt jagar det nya, hippa, glittriga. Vi som har bott här länge sörjer gentrifieringen och klagar högljutt, ”kvetch” heter det på jiddisch, ett onomatopoetiskt verb som sanna New Yorkbor använder flitigt. Vi kvetchar om att det nötta, genuina tvingas maka på sig till förmån för haussade, kromade nyheter. Så gör oss en till tjänst, om du passerar en sjavig gammal sylta eller en specialbutik som ser ut att halta, titta in och lätta på plånboken en gnutta, hjälp oss att bevara lite av det härligt skavda.

Förra årets många tragiska förluster sved. De Robertis Pasticceria, det legendariska, italienska konditoriet som öppnade 1904 sålde sin sista cannoli precis innan jul, nu ska där bli ett bagelbageri. Pearl Paint, Canals Streets mecka för konstnärsmaterial kastade in målarduken efter 81 år, den rangliga pärlan håller på att rivas, innan du hinner hit har det byggts lyxlägenheter på samma adress. Dito gäller bowlinghallen från 30-talet bortom Union Square. Edison Café, tidskapseln vid Broadway som serverade kycklingsoppa och bastanta mackor till skådisar och teaterrecensenter förlorade nyss sitt hyreskontrakt, till och med borgmästaren försökte att rädda denna institution. Men när en hyresvärd kan få ut tio gånger så mycket pengar för lokalen är det lätt att förstå varför klassikerna stryker med.

Alla (utom hyresvärdarna) håller samman i New York – ytterligare en hemlis som besökare liksom hitflyttade raskt bör lära sig. På min gata skymtar jag ibland en galenpanna i rullstol, hennes ben är lindade med tidningspapper och gaffatejp, hon tar spjärn med fötterna, rullar baklänges mitt i gatan och använder en handspegel för att navigera. Hon är kompis med mr Home Dentistry, Charlie, även känd som borgmästaren av Henry Street. Han är halvt hemlös och har en sockerbitsstor plastbit i munnen där det en gång i tiden satt tänder. Charlie är en väderbiten före detta pundare, hela kvarterets angelägenhet, han får en ärvd tröja när det är kallt, en flaska vatten när solen steker, ibland ger jag honom en smörgås och en kopp kaffe från den sunkiga bodegan på hörnet. När kineserna firar nyår besöker jag tvättomatens kantonesiska ”wash-and-fold”-tant och önskar gott nytt – gung hai fat choy! – med en chokladask. Det tar inte lång tid att bli hej-och-du med grannskapet, det enda som krävs är en vänlig gest. Snacka väder och vind med gubben i grönsaksdisken och han lär snart spara de bästa avokadorna åt just dig, dricksa generöst på ditt lokala schapp och bartendern kommer se till att du aldrig går törstig. Det där med dricks är viktigt, servispersonalen överlever på din dricks, deras grundlön ligger på cirka fem dollar. Om du är osäker är det bara att dubbla momsen på notan, det brukar anses som en rimlig summa. 20 procent gäller överallt annars.

En sak till: öppna munnen! Säg ifrån om du inte är nöjd med servicen, hojta till om någon trängs i tunnelbanan, ryt om cykelbudet kör på dig, ryt ännu högre om taxichauffören tar en omväg och starta gärna bråk med korkskallen som stannar mitt på trottoaren för att plåta Empire State Building. New York lockar fram en frispråkighet, på både gott och ont. Du blir inte en äkta New Yorkbo förrän du har haft en ”Hey, I’m walking here”-ordväxling. Jovisst, jag har sett eleganta Upper East Side-tanter svära likt hamnarbetare, jag har själv gjort det, alla gör det. New York är en skitig, kaotisk metropol, stundom fylld med runda ord och kantiga gester.

På sistone har det haglat svordomar över att Streit’s Matzos snart också kommer att läggas ner. USA:s sista familjeägda matzabageri, har i fem generationer bakat osyrat bröd i en rucklig byggnad på Rivington Street, vägg i vägg med hippa barer och en boutique som säljer gympadojor med samlarvärde. Just Lower East Side håller på att förändras väldigt fort, men där finns fortfarande ett antal klassiker att upptäcka innan de kanske, eller kanske inte försvinner. Härmed följer en kort guide till de gamla arbetarkvarterens beprövade, blingbefriade godbitar. Helt utan någon som helst fallande ordning. För prydligt räcker ju inte.

För fler tios till New York: spana in vår cityguide dit.