Zimbabwes safariturism är på många sätt i sin linda. RES:s redaktör Linda Iliste reste till landet i södra Afrika och möttes av gästvänlighet, rustik lyx och unik närkontakt med djur och natur. Det blev en oförglömliga upplevelse.
Text: Linda Iliste
– Sitt still!
Stephen, vår chaufför och guide, tillåter att den gyllene safariregeln han tidigare tutat i oss, nu gäller skarpt. Håller du dina kroppsdelar innanför fordonets interiör så håller du också risken nere för att det ska bli farligt på riktigt.
– Vet elefanten om det? dristar jag mig att skämta.
Det är ett dåligt skämt, denna soliga eftermiddag i Zimbabwe. Elefantens snabel är lyft, öronen viftar och jeepen verkar definitivt irritera.
– Stanna inuti jeepen och rör er inte, säger Stephen igen.
Elefanten backar några steg som för att ta sats, trumpetar, och försvinner in i buskaget. Vi pustar ut. Snart har händelsen blivit en kul historia snarare än en lätt skräckinjagande upplevelse som kräver ett stärkande glas.
På den här typen av spänning balanserar hela vår vecka i Zimbabwe. Det kustlösa landet i södra Afrika som de flesta i vår del av världen är bekanta med framför allt via negativa rubriker. Europeiska, ofta hänsynslösa kolonisatörer. Inbördeskrig. En självständighet plågad av motsättningar, konflikter och ekonomisk kollaps. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att resa i regionen utan att bli påmind om den moderna historien, en ofrånkomlig del av verkligheten och levnadsvillkoren. Samt en förklaring till varför Zimbabwes turism har en så långsam tillväxtkurva, trots de många nationalparkerna, naturliga sevärdheterna och arkitektoniskt intressanta övernattningsmöjligheterna.
Foto: Khayelitshe House.
Zimbabwe är emellertid ett mycket gästvänligt land med en mycket entusiastisk befolkning. Likt grannlandet Zambia i norr är ett av de främsta essen i turismrocken de berömda Victoriafallen. Eller Mosi-oa-Tunya som det heter på det lokala lozispråket, röken som dundrar och mullrar. Platsen där den mäktiga floden Zambezi girar vertikalt och släpper sina vattenmassor ett hundratal meter rakt ner.
Både i Zambia och Zimbabwe har man valt att hålla mycket av turismen runt fallen hyfsat småskalig. Det märks i det privata viltreservatet Matetsi där vi bor på exklusiva Matetsi Victoria Falls med 15 kilometer privat flodstrand. Min svit vetter på ena sidan rakt ut mot densamma, entrén nås via vad som bäst beskrivs som tropisk snårskog. Som i sin tur tillhör elefanter, lejon, leoparder, bufflar, flodhästar och andra vilda djur. Det är ett äventyr bara att vara här eftersom det saknas inhägnad: ingenting skiljer det ultralyxiga boendet från naturen.
Men det är ett äventyr att ta sig hit också, i ett litet flygplan som lyfter från landningsbanan Manga i närheten av Verney’s Camp i nationalparken Hwange. Både Matetsi och Hwange ingår i det nu tolv år gamla Kavango-Zambezi Transfrontier Conservation Area. Kaza, som den lite enklare förkortningen lyder, är världens största gränsöverskridande initiativ för vilda djur. En sammanfogning av totalt 36 nationalparker och tre världsarv utmed Botswana, Namibia, Angola, Zambia och Zimbabwes gränser.
Foto: Verney’s Camp.
– Hwange grundades 1928 och är i dag hem åt över 100 däggdjurs- och 400 fågelarter, berättar Robert Chadyendia som i egenskap av guide bor på Verney’s Camp med fru och barn.
39 år gammal har yrket nu varit med honom i nära nog halva livet. Han delar på så vis den passion för vildmarksvård som även drev Blessing Munyenyiwa och Mike Myers att uppföra Verney’s för fem år sedan. Den är uppenbar hos dem alla tre när vi en kväll sitter vid lägrets brasa. Ett stenkast bort ligger ett av parkens vattenhål vilket en stund tidigare besökts av hundratals elefanter.
– Bevarar vi inte naturen på det sätt naturen behöver bevaras, ja då är det kört, konstaterar Mike torrt.
Inom lägret innebär det att det bara finns tio rustika, men eleganta och bekväma tält. Elektriciteten genereras från 240 solpaneler. På kvällarna stängs den energidrift som inte behövs av, så som kylskåp. I tälten hålls sängvärmen med varmvattenflaskor. Efter en tidig gamedrive – som innehåller möten med giraffer, impalor och sekreterarfåglar – följs av dopp i plungepoolen, uppvärmd av solen.
Foto: Pressbild.
Ett par dagar tidigare har vi övernattat i såväl Pamushana Lodge som Malilangwe House, båda en del av safariföretaget Singita. Vi har också vandrat i en annan nationalpark, Matobo. Inte för att få närkontakt med levande varelser utan för att se konst. Uråldriga grottmålningar för att vara exakt, och det tillsammans med en av Zimbabwes främsta experter på detsamma. Paul Hubbard har genom åren arbetat som arkeolog, universitetslärare och redaktör för olika vetenskapliga texter. Men det är i bushen han trivs bäst. Helst skulle han ta oss till Inanke vilket han kallar ”ett förhistoriskt mästerverk” med 2 500 målningar så välbevarade att de ser ut som att vara skapade i går.
– Men det går bara att vandra dit och det tar minst tolv timmar, skrattar Paul.
Grottorna vi i stället når är knappast någon besvikelse. De tiotusentals år gamla skildringarna av antiloper, giraffer och elefanter i Nswatugigrottan imponerar. Det gör även det spektakulära landskapet fullt av gigantiska granitblock.
Foto: Singita Malilangwe House.
På kvällen sitter vi till bords hemma hos Beks Ndlovu, grundare och ägare av safariföretaget African Bush Camps. Tillika god vän med en annan safarientreprenör, Patrick Mavros som med hela sin familj även han bjudit på en storslagen måltid i sitt hem ett par dagar tidigare. Två av många prov på den där påstådda gästvänligheten. Maten vi äter är lagad av Mavros Safaris kock Dean Dewdney, även kallad ”the safari butler”.
– Jag älskar mat och resor, så jag lagar riktigt bra mat och serverar den på unika platser, förklarar Dean samtidigt som skickligt eldpinar zimbabwisks braai åt oss.
Beks eklektiska, vackra Khayelitshe House ligger i Matobo Hills i utkanten av nationalparken. Solen går ner lika abrupt som en lampa släcks. Med undantag för den falnande glöden är allt kompakt mörker. Isen i våra gin och tonic-glas knäpper när den smälter. Samtalen är lågmälda, men går aldrig på sparlåga. Unikt är det verkligen.
Många föredrar safariutflykter tidigt på morgonen. Inte konstigt alls, färgerna är skirt klara och djuren hungriga. Men det är något särskilt att sätta sig i jeepen på kvällen också. Surrandet av insekter tycks mer intensivt. Där brist på ljus råder, tar fantasin över. Det behövs å andra sidan egentligen inte, för i väl riktade ljuskäglor ser vi plötsligt djur vi inte sett innan. En serval här, en fläckuv där. Det känns andäktigt. Och kanske bästa av allt, det är bara vi och djuren.
Foto: Matetsi Victoria Falls.
RES HIT
Mavros Safaris skräddarsyr safariresor i nära samröre med resenärer, så att varje upplevelse är anpassad efter individuella önskemål. “Ingen resa är den andra lik” är Mavros Safaris melodi.
Flyg till Harare via Johannesburg eller Kapstaden ingår. Men kan även bokas separat med exempelvis South African Airways eller Ethiopian Airlines.
