RES chefredaktör Viggo Cavling skriver dagbok från semestern i Georgien. Här får du veta allt om det mytomspunna landet på andra sidan Svarta havet.

Fredag

Det första som händer när jag landar på Kutaisis flygplats är att jag blir rövknullad av mitt telefonbolag 3. De har nämligen en tjänst som heter 3-världen vilket jag tolkar som att man ringer till låg kostnad var man än befinner sig på jordklotet. Men 3-världen gäller bara i 80 av världens 195 länder. Och förstås inte i Georgien. Att kolla några mejl och Whatsapp på flygplatsen kostar 1300 kronor innan taket har nåtts. Ska höra av mig till reklamombudsmannen och föreslå att 3 döper om sin tjänst till 3-knappt halva världen. Och förstås anmäla 3 för vilseledande marknadsföring. 

Håller vad de lovar gör vårt hyrbilsföretag Carrentingingeoriga, efter några minuter dyker Besso upp med vår svarta Volkswagen. Han har kontoret på fickan så jag skriver på avtalet på bagageluckan ute på parkeringsplatsen. Jag har även haft kontakt med Lasha som undrar om jag vill betala med kryptovaluta, men jag föredrar US-dollar. Besso kör oss till en verkstad där vi fyller på med luft i däcken och sen kör jag tillbaka honom till flygplatsen. 

Sen bär det av mot Batumi. Vägen påminner om en svensk landsväg, men det är rikligt med hål i asfalten. I väggrenen står ofta kor och betar. Några är fastsurrade i marken, men de flesta betar fritt. Vi ser även några getter, men bara en gris som går fritt. Ibland ser man en gubbe som jagar en ko, men annars tycks djuren klara sig själva och vara vana vid fordon som kör förbi i 90 knyck. 

Batumi är Georgiens Dubai. Stadens är en gigantisk byggarbetsplats och vi bor i ett nybyggt komplex med 50 våningar. Totalt innehåller de två fastigheterna 10 000 lägenheter. Vi bor på våning 30 i block A och har en magnifik utsikt över staden och Svarta havet. Huset är förstås inte klart och det saknas bland annat ett parkeringshus. Hittar en ficka några kvarter bort, det känns som ett mirakel för överallt är det bilar som antingen står stilla eller rör sig sakta.

På planet läser jag ut Denise Rudbergs deckare Dancing Queen, den utspelar sig på sjuttiotalet i Stockholm. Att befinna sig i Georgien är som att vara i femtiotalet i USA. Överallt röker människor. Kvinnorna bär färgglada klänningar med generösa urringningar. Bredvid dem ser jag kvinnor i svarta tält med bara ett brevinkast där två ögon spanar ut. Bredvid dem män i shorts och skägg som går som gorillor i djungeln.  

Lördag

Den stora utmaningen i vårt hus är hissarna. Det finns tolv stycken fördelade i två schakt. Dessa ska alltså serva 5 000 lägenheter. På bottenplan är det alltid kö och för att komma in i hissen måste man tränga sig. Att vänta på sin tur gäller inte i detta land. Väl inne i hissen stannar den överallt och släpper av och på människor. Värst är det att komma till frukosten på våning 40 eftersom vi på våning 30 bara kan åka till ettan innan vi kan åka uppåt. Det tar ungefär fem minuter att komma från rummet ut på gatan. Men sängen är skön och utsikten från vår balkong vidunderlig över stad och hav. 

Ali och Nino

Batumis mest kända konstverk heter Ali och Nino. Den sista var prinsessa och ansvarig för kristnandet av Georgien, knappt 100 år efter Jesus tid på jorden. De första länderna som blev kristna var Etiopien, Armenien och Georgien. Idag är runt 89 procent av befolkningen fortfarande kristna i olika former. 10 procent är muslimer och resten typ kurdiska jezidier. Det lär finnas 10 000 judar här. Ali är enligt en skylt vid konstverket en aristokrat från Azerbaijan. De åtta meter höga statyerna av stål rör sig sakta mot och från varandra. Verket hade vernissage på Biennalen i Venedig, men står sedan 2010 i hamnen. Mitt kriterium för bra konst är att den balanserar på gränsen till kitsch. Ali och Nino är långt över denna linje, men funkar uppenbarligen bra på Instagram. Här finns också ett litet nöjesfält som för tankarna till Coney Island i New York.  

Stalin eller Josef Dzjugasjvili som han egentligen hette.

Har även testat havet och maten. Suveränt. 

Söndag 

Här pausade aposteln Andreas när han kom till Georgien första gången. Sen grundade han den georgiska ortodoxa kyrkan som fortfarande finns kvar 2000 år senare.

Kör söderut mot den turkiska gränsen. I vägrenen har korna fått sällskap av hundratals lastbilar som väntar på att få komma till andra sidan. Landskapet är grönt och frodigt, mycket likt Baskien som jag besökte tidigare i sommaren. De två landsändarna befinner sig på samma breddgrad och har ett stort hav i väster. Svarta havet är ett nyckfullt hav. För cirka 5300 år sedan blev det en översvämning här som ledde till att Svarta havet trängde igenom Bosporen och fick kontakt med Medelhavet. Det fick Noah att bygga en ark, läs gärna mer i första Mosebok i Bibeln. Det kan också vara så att det blev en översvämning vid floderna Eufrat och Tigris, den heliga skrift är inte alltid historiskt korrekt. 

Vi hänger på en stenstrand i Kvariati en halvtimme söder om Batumi. Inhandlar ett par mockasiner i gummi för att kunna gå på de glödheta stenarna. Man halkar runt på stranden som i kvicksand utan vettiga skor. Det är allt annat än långgrunt utan botten stupar rakt ner i havet. Svarta havet har djup på över 2200 meter. Men det salta vattnet ger ljuvlig svalka. Vi ligger under ett gigantiskt parasol, något jag rekommenderar ty solen är minst sagt stekande..

Äter middag på strandrestaurangen G17 framför vårt hotell. En ensam saxofonist spelar Imagin på en gigantisk scen när vi kommer in. Det är en naturlag att på en restaurang med mycket hög musik är det ofta väldigt dålig service. G17 bekräftar regeln. Rent generellt är servicen i Georgien nyckfull. Många studsar till som om de fått en elektrisk stöt när man pratar engelska. Men det finns alltid minst en på varje ställe vi kan prata med. 

Den bästa rätten på alla restauranger är georgisk sallad som består av skalad tomat, skalad gurka och krossade valnötter i olivolja. Grönsakerna här är helt magiska. Fisk är också en vinnare. Nationalrätten Khachapuri är ett luftigt bröd fylld med ost och ägg. Inte riktigt min favorit, jag gillar inte geggig mat. Grillat kött och grillade grönsaker blir aldrig fel var man än är i världen, men här är dessa rätter ljuvliga.  

Måndag

Naturen påminner om Baskien.

Kör norrut och landar på hipsterstranden Petra en knapp timme från Batumi. Här ser vi människor med samma sorts tatueringar som på Södermalm och det serveras odrickbart naturvin. Naturen är sagolikt vacker och havet lugnt som en filbunke. Då och då tutar ett långt godståg som kör förbi. Strandbaren serverar pizza, grillade grönsaker och kokt majs. Mums.

Folk kör som galningar i Georgien. Ju större bil desto mer rätt att bryta mot trafikregler som att köra över heldragna linjer och våghalsiga omkörningar. Det första som händer när jag rullade ut på motorvägen efter flygplatsen var att en Mercedes kom körande rakt mot mig och färdriktningen. Nu har jag vant mig och mitt motdrag är att köra lugnt och försiktigt. Faktum är att korna som går lösa i vägrenen har en lugnande effekt, djuren vaggar fram på vägen som om de ägde den.

Läser Bengt Liljegrens biografi om Karl den XII. Vid sidan om biografier om Donald Trump  tycker jag om att läsa böcker om vår stora krigarkung. Män som vägrar att lyssna på sin omgivning är djupt fascinerande. Det totala vansinnet trollbinder. Min älskade hustrus behov av att lyssna på långa utläggningar om detta verkar dock redan ha nått sin peak. 

Hissen går bara neråt när man är i huset. Ett problem när man bor på våning 30 och frukosten serveras på våning 40…

Georgiens ambassad i Stockholm mejlar och undrar om jag har det bra. Svaret blir att jag har det fantastiskt. Att ha semester här är ett härligt äventyr, olikt det mesta i världen. I går låg det en hund och sov i hissen. Jag försökte fösa ut honom, men då bara morrade han mot mig. Sen när det blev riktigt trångt i hissen lunkade han av på 25:e våningen. Har hunden ett örhänge i plast ska det vara ett tecken på att hunden är vaccinerad mot rabies. Utanför städerna ser jag inga örhängen.

Tisdag

 

Man kan säga mycket negativt om kommunismen i Sovjetimperiet, men en sak gjorde de bra: parkerna. I Batumi finns stora lummiga grönområden som ger svalka, men även inne i bostadsområdena har man planterat stora träd som skydd mot solen. Grönskan skapar mötesplatser där stadens invånare möts. Det spelas kort och säljs vattenmelon. Man röker cigaretter och vape och barnen leker. I stadens gröna lungor trivs alla från spädbarn till de äldsta i rullstol. Och förstås par som firar högtidsdagar eller bara testar om de ska vara tillsammans. Det är samma mysiga känsla i Batumi som när jag har besökt Varna, Riga eller Moskva. Det sista var den första huvudstaden jag besökte i egenskap av chefredaktör för Travel News för mer än sex år sedan. 

Georgien har ett komplicerat förhållande till Ryssland och EU. Jag har aldrig sett så många EU-flaggor i ett land som i Georgien. Samtidigt ser vi många bilar med ryska registreringsskyltar. Och vi hör då och då ryska på gatan. En enda gång har vi stött på en kille som pratar svenska. Han var från Solna.  

“År 1801 införlivades Georgien i Ryssland, sedan det lilla kristna riket sökt skydd hos den kristna stormakten i norr för att undkomma förföljelse från de fientligt sinnade muslimska grannländerna Persien och Osmanska riket”, skriver Hans Gunnar Adén (Sveriges ambassadör i Georgien 2006-2009) i en lång artikel.

Landet blev självständigt 1918 efter ryska revolutionen, men invaderades 1921 på order av Stalin som kom från just det Georgien. Stalin var det enda överlevande barnet till en alkoholiserad skomakare. Planen var att han skulle bli präst, men han var för radikal och blev med tiden diktator i Sovjet. I hans hemstad Gori finns världens enda kvarvarande Stalin-museum. I turistbutiker ser jag små Stalin-statyer. 

Georgien blev åter självständigt när Sovjet kollapsade i början på 90-talet. I vissa perioder har man närmat sig EU och Nato och ansökt om medlemskap. Men just nu tycks pendeln på väg åt motsatt håll. Man har precis som Turkiet mycket handel med Ryssland, helt opåverkade av kriget i Ukraina. Nyligen antogs en kontroversiell lag om ”utländska agenter”. Det innebär att bland annat icke-statliga organisationer och medier med utländsk finansiering i Georgien anses ”utöva verksamhet som är i främmande makts intresse”. Samma lag finns i Ryssland och ses som första steget mot isolering från väst, EU och Nato. 

Besluten har lett till protester och demonstrationer. Men trots detta ser vi oräkneliga byggkranar när vi kör runt. Ett mått som statsminister Göran Persson brukade använda när han skulle bedöma läget i ett främmande land. 

Chateau Kvirike i utkanten av den lilla staden Kobuleti.

Vi lämnar Batumi och kör till Chateau Kvirike i utkanten av den lilla staden Kobuleti. Hotellet påminner en smula om ett Ocean Beach Club hos Ving. Barn till välbeställda leker i poolen och det finns både chiapudding och havremjölk på frukosten. Men personalen pratar inte många ord engelska och det tar 20 minuter att beställa en fatöl i poolbaren. Georgien var Sovjetimperiets sommarparadis och hotellet har anor från den tiden, men har fått ett varsamt ansiktslyft. Anna är nöjd. “Äntligen har vi kommit till ett riktigt hotell.” Jag kan bara hålla med. 

Onsdag 

Khinkali, en av Georgiens nationalrätter.

Idag åt vi Khinkali, en av Georgiens nationalrätter, för första gången. Det var ljuvligt gott. I ett degknyte finns malt kött och färska kryddor vilket ger en underbar buljong. Maten här anses vara fantastisk, jag kan bara hålla med eftersom jag älskar enkel mat. Grillade grönsaker är just exakt detta. Kebab är lammfärsbullar i tunnbröd. Glöm vitlökssås och en massa kvalmiga grönsaker. 

Grillat är godast.

Rätterna på restaurang kommer in när köket är redo, det innebär att dina pommes kan komma när allt annat redan är uppätet. Vi hade tur med Khinkali, de kom in som en förrätt. Servicen är nyckfull, allt tar lång tid och förståelsen att man vill ha sin dryck innan man får något att äta är noll. Vatten kommer inte automatiskt, likaså bröd. Detta måste man tydligt beställa om man vill ha. 

Det kan dröja 15 minuter mellan placering vid ett bord och att menyn kommer ut. Det skadar inte att be om menyn flera gånger. Det är många som arbetar på restaurangen, men hälften av de anställda står bara och tittar på dem som springer. Viner finns bara i två sorter: rött och vitt. Det sista serveras ibland kallt, men lika ofta ljummet. Det röda vinet är mustigt, det vita drar ibland åt retzina. Vinerna är förstås lokalt tillverkade och mycket långt från de industriviner på papplåda vi köper på Systembolaget. 

Dock är det varm stämning på alla restauranger vi besökt och en känsla av att alla gör så gott de kan. Gästerna är ofta stora familjer. Att titta i mobiltelefonen samtidigt som man äter är lika vanligt här som hemma i Sverige. Tyvärr har inte hörlurarna kommit till Georgien än.

Priserna är ofta modesta om man jämför med svenska priser. Det kostar mellan en fjärdedel och hälften mot hemma på Stureplan vilket förstås ger en befriande känsla när man ska betala.

I går hängde vi halva dagen vid stranden och resten vid poolen. Man måste dricka många öl för att inte få solsting i värmen. Min favorit heter Kayaki, en ljus öl som även lär gå på export.  

Nu ska vi lämna vår lilla resort och dra ut i naturen. Där ska det finnas både vattenfall och vackra floder man kan bada i. Rapport i morgon om resans sista dag.  

Torsdag

Martvili Canyon

Sista heldagen i Georgien körde vi inåt landet till Martvili Canyon, en ravin med ett vattenfall som varenda turoperatör och taxichaufför i Batumi säljer utflykter till. Sånt kan ju göra en “reseexpert” en smula skeptisk, men det visade sig vara helt magiskt. Vi var visserligen inte ensamma i vår lilla gummibåt och inte heller båten var ensam i det gröna kalla vattnet från bergen, men naturens egen katedral var ändå overkligt vacker. Det porlande vattnet gav svalka, på parkeringsplatsen var det minst 30 grader i skuggan om det överhuvudtaget hade varit någon skugga där. När vi satt i gummibåten gav lövverket 20 meter upp skydd från den stekande solen. Jag förstår varför ambassaden tyckte att vi skulle åka hit. 

Floden nedan Martvili Canyon.

Här skriver servitrisen upp vad vi ska få till lunch.

En helt vanlig lunch till ett extremt bra pris.

Enligt en guide på nätet som Anna hittade kunde man bada i floden en kort promenad bort. Det visade sig vara några kilometer så vi tog bilen. Här var det bara några få locals som badade, fiskade och hängde. Att ligga stilla i en strid, sval flod när det är stekande hett är en befrielse. Det går att simma mot strömmen, men bara Sarah Sjöström kommer någonstans.

 

Prometheus Cave

Vi hann även med en enkel lunch innan vi körde vidare mot nästa misstänkta turistfälla: Prometheus Cave. Inte heller här var vi ensamma, men sånt är livet på resa i en nation som satsar på turism. Grottan som upptäcktes 1984 tog en knapp timme att gå igenom. Även den var en hisnande katedral som naturen skapat under 24 miljoner år mellan 20 och 80 meter under marken. Ljussättningen var fantastisk, liksom musiken i de största salarna. Vår guide var en sträng kvinna som rabblade fakta på georgiska, ryska och engelska i en liten högtalare. I grottan var det “bara” 15 grader. Jag misstänkte att det skulle bli kallt, men återigen blev det bara livsnödvändig svalka. 

Hemmamiddag på Blue Guest House.

Sista natten tillbringade vi på Blue Guest House, bara några kilometer från den nybyggda flygplatsen. Hotellet kan mest liknas vid ett enkelt Airbnb med badrum i korridoren. Men en värd som gör allt för sina gäster väger upp det mesta. Hans fru och mamma fixade fram en hemlagad middag på en timme. Det var inga problem att kyla medhavd öl och vin i hans frys. Ej heller att fixa fram en vattenslang så att jag kunde tvätta bilen innan returnering. 

Fredag morgon

Här flyger vi hem med Wizz Air.

Jag har flugit några gånger med Wizz Air och känt att flygbolaget är Ryanairs elaka lillasyster. När vi skulle flyga från Kutaisis nya flygplats mot Köpenhamn var hon extra jävlig. Först fick vi köa – förstås stående – i drygt 60 minuter för att checka in vårt bagage. Sen tog det “bara” 45 minuters köande att passera säkerhets-  och passkontrollen. Sen var det bara att jäkta till det fullsatta planet. Gĺöm shopping av billig sprit och presenter till er därhemma. 

Att göra detta klockan 04 på morgonen är plågsamt, speciellt när man hamnar framför en landsman som måste berätta för alla i kön om varenda liten tanke som finns i hans huvud.

Petra Beach i Georgien.

Slutligen några ord om Georgien som turistland. Detta är en perfekt hipster budgetdestination för dig som vill ha ett äventyr. Vägarna är bitvis riktigt usla och hotellprodukterna på Booking.com och i verkligheten skiljer sig ofta radikalt åt. Stränderna är steniga och Svarta havet gör verkligen skäl för sitt mörka namn. Men människorna är vänliga och maten fantastisk. Naturen och grönskan är sagolikt vackra. Temperaturen i havet är suverän och solen skiner nio dagar av tio. Om Georgien fortsätter att kämpa för att komma med i EU och Nato kan landet om tio år vara i samma division som Bulgarien och Turkiet när det kommer till turism. Men om man fortsätter att skriva lagar som dem i Ryssland kan det sluta på precis motsatt sätt. Det finns även premiumalternativ för dig med en stor plånbok, men dessa vänder sig inte till skandinaver utan främst mot ryssar och turkar. Men jag har mått bra varenda minut i Georgien och vill gärna komma tillbaka om ett tag. Att Wizz Air flyger direkt från Kastrup är förstås ett grundkrav. Direktlinjer är motorn i all turism.