SPANIEN

Ensamt i Asturien, Spanien

Mar 19, 2008

Hotell i Asturien

Den trefaldigt Oscarsbelönade filmen Pans labyrint utspelas i Asturien under spanska inbördeskriget. Landskapet är lika mystiskt och förvirrande idag Följ med till en av Spaniens vackraste regioner där omvärlden är avlägsen.

Ingen annanstans i världen är kilometrarna lika långa som i Asturien. Efter en halv vecka i den spanska regionen har jag flera gånger upplevt känslan av att köra baklänges. Vägarna tycks bara bli längre och längre och målet mer fjärran, ju mer tid jag spenderar i bilen.

Ingenstans har det varit tydligare än här i naturreservatet Muniellos. Halvvägs upp på en bergstopp, för att besöka en av de vackra lagunerna i området, är jag till slut nära att ge upp. Svetten rinner i ögonen. Myggen är en plåga. Och smärtan i benen skvallrar om att de ynka sju tusen metrarnas promenad i själva verket varit betydligt längre än så. Det har tagit mig oräkneliga timmar att komma hit och vattenflaskan är slut. I min jackficka skvalpar det från ett uppvärmt yoghurtpaket som jag bär som den sista droppen vatten. Och vägen bara fortsätter ringla uppför berget i allt märkligare kringelkrokar. Under hela vandringen har jag inte sett en enda människa. Det enda som hörts är mer eller mindre mystiska ljud från skogen runtomkring.

Inklämt mitt emellan Agneta Sjödin-vandringarnas Galicien och terroristernas samt de kräsna gourmeternas Baskien ligger lilla gröna Asturien. Och när en plats beskrivs som grön i reseguideböckerna betyder det egentligen bara en sak. Risken för regn är överhängande.  Asturien är förstås inget undantag från den regeln. Något som bokstavligt talat slår mig när jag första kvällen springer de tjugo metrarna från min hyrda Ford till hotellet i Muros de Nalon, en liten by några mil nordväst om Oviedo. Hällregnet faller så hårt att det gör en ont.

Med tanke på de rent göteborgska väderutsikterna är det förstås svårt att tänka sig att några turister åker hit, men Asturien har precis som resten av Costa Verde blivit allt mer populärt de senaste åren, trots att Asturien åtminstone på pappret bara har sina fiskrestauranger och sin natur att falla tillbaka på. Samt en viss sorts cider som av ytterst komplicerade anledningar inte går att exportera utanför regionens gränser. Köket inåt landet är nog dessutom för rustikt för att falla alla besökare på läppen. Vid en lunch kommer jag att serveras en fabada asturiana, en soppa där någon närapå trängt ner en hel gris. Köttet ligger i stora klumpar, komplett med borst och allt.

Däremot är landskapet lika grovhugget. Och underskön. Hade inte de hisnande naturscenerna från Sagan om ringen-filmerna spelats in på Nya Zeeland hade de lika gärna kunnat göras här. Precis som där finns samma dramatiska berg, samma flacka landskap, djupa skogar och mäktiga floder. Det känns alltid lika tveksamt att använda sig av begrepp som ”sagovärld”, men just eftersom Asturien genom sin svårforcerade terräng fortfarande är relativt avskuret från omvärlden är det ändå känslan man får. Traditionell är inget skällsord här. Det är bara något som alltid varit och fortfarande är.

Lustigt nog, med tanke på naturen, har en av de mest kända filmerna om Asturien, Guillaume de Toros Pans labyrint, inte spelats in på plats – utan utanför Madrid. Filmen lyckas ändå märkligt väl med att fånga landskapet. De tjocka skogarna, de keltiska symbolerna, och känslan av att vara helt utlämnad till den omgivande naturen. Här finns kanske ingen Pan, men enligt de gamla legenderna är landskapet befolkat av väsen som trasgus (en sorts vätte), nubera (någon sorts molntroll) och ventolna (som håller till i vinden).

Även Woody Allens kommande film Vicky Cristina Barcelona spelades delvis in i Asturiens huvudstad Oviedo, en stad som Allen tydligen blev oerhört förtjust i när han besökte den i samband med filmfestivalen. I dag står han till och med staty där. Eller går staty – skulpturen som är i naturlig storlek ser ut att traska nerför en av de mest centrala gatorna i staden där den är placerad mitt på en av trottoarerna. Går man riktigt nära möts man av en svårt bekymrad blick bakom glasögonen.

I Asturien finns också några av de mysigaste och vackraste hotell jag någon gång besökt. Under resan bor jag omväxlande på hotellen som ingår i Casonas Asturianas och några rustika pensionat, och klassen är genomgripande förbluffande hög. Vilket beror på att inget ställe heller är det andra likt. Om man brukar säga att konstnärer är bättre när de gräver där de står, gäller nog samma sak för ett hotell. Det finns inget förställt modernt här, man utgår från det som finns och ser till att göra det fantastiskt bra. Ni vet vad jag menar, man kan åka över halva världen för att stå och boka in sig i ännu en hotellobby som man redan stigit in i tidigare, fast på en helt annan plats. Eller så åker man till norra Spanien och hamnar i en helt annan värld där allt känns främmande.

I Asturien kan det också vara tystare än på någon annan plats i världen. Det märker jag andra kvällen när jag når den lilla orten Prelo, som ligger vid slutet av en knappt farbar väg. Enligt den asturiska logiken ligger här ett enormt charmigt hotell. Det heter Palacio de Prelo och ute på balkongen är det helt vindstilla och tystnaden är så kompakt att jag nästan får huvudvärk. Man hör inte ett knyst från dalen nedanför. Bara några spridda ljus från de gamla gårdarna tyder på att här överhuvudtaget finns mänskligt liv. Det här är dalen som mobilföretagen glömde.
– Här behöver man aldrig någonsin höra jobbiga ringsignaler, denna terror som förstört stadslivet för mig, säger min värd Antonio Gómez Mendoza.
Han ser påtagligt nöjd ut där han står i sin tjocka Barbourtröja med en rykande kopp te i händerna.
– Jag brukar då och då bjuda hit mina bekanta från Madrid och de brukar få nog efter bara en kväll. Sedan åker de igen och vägrar att komma tillbaka på länge. Tystnaden håller på att driva dem till vansinne. Personligen älskar jag det.
Det handlar med andra ord inte om världens mest tillgängliga plats.
– Asturien har alltid varit en smula eget, säger han. I byarna här omkring har man fortfarande full koll på vems morfar som sköt vems farfar under inbördeskriget.

Just den här kvällen är jag den enda gästen, så Antonio, till vardags professor i ekonomisk historia på universitet i Madrid, har kunnat visa mig runt. Själva termen palacio betyder inte palats, utan innebär tydligen att huset i fråga även har ett kapell. I just det här kapellet, som nu har rustats upp fullt ut, spökar det eftersom en tidigare gårdsherre sköt ihjäl prästen vid altaret.
– Offret hade tydligen inte respekterat dennes jakt och hade redan inlett mässan utan hänsyn till ägaren. Han sköt honom direkt, genom det där lilla fönstret, säger han och pekar på en liten glugg.
Frågan varför han själv mer eller mindre lämnat Madrid och numera sköter allt utom lektionerna härifrån, besvaras med ett milt leende.
– Jag var en smula trött på mina kollegor.

Det går inte att komma ifrån det där med Asturiens isolering. Ju djupare in i landet man tränger, desto mer avskild blir man från omvärlden. Mobilnätet fungerar som sagt ganska sporadiskt. Behöver man ringa ett samtal är det säkraste tipset att köra rakt upp på närmsta bergstopp. Och det finns inte mycket i de småstäder som passeras som andas 2000-tal. På restaurangerna serveras samma traditionella mat som för femtio–sextio år sedan.

Avskildheten har även resulterat i att Asturien, trots sina gruvor, är en av Spaniens fattigare regioner. Det är bland annat därför som man, till skillnad från Baskien och Katalonien, aldrig har haft någon seriös separatiströrelse. Man har, trots gruvindustrin, varit för beroende av pengarna från Madrid. Det var från Asturiens gruvor som terroristerna stal de sprängmedel som användes när pendeltågen bombades i Madrid. Här finns inte heller några separatister eftersom man är alltför beroende av bidrag. Trots det ser jag några asturiska slagord skrivna på en husvägg längs en av vägarna.

Det ekonomiska läget syns framför allt på arkitekturen. I Asturien är husen genomgående stabilt byggda och ser vackert slitna ut, på det sätt som vi alltid brukar kalla för ”genuint”, men som egentligen bara tyder på ett visst förfall. Samma sak gäller överallt. Från inlandet ut till kusten och Cudillero, den pittoreska fiskarbyn med sina fantastiska restauranger i byggnader med vittrande fasader. Det märks också på utbildningsgraden. Spanjorerna är visserligen inte kända för sina engelskkunskaper, men i Asturien är det knappt någon enda människa som talar något annat än spanska. Och de ytterst få undantagen talar på det uppsluppna vis man lär sig från filmer som aldrig kommer att få någon Oscarstatyett för sin dialog.

En av de första dagarna på resan ser jag Spaniens kanotlandslag träna. Jag har begett mig till Serandinas båtklubb för en egen, med laget icke konkurrenskraftig, tur. Jag och ägaren Kaly, som egentligen heter Juan Carlos Menendez Fernandez paddlar ut på floden Polea. Under ytan ser vi en massa till synes förstenade trädstammar. Det ger en känsla av att glida över ett sjunket landskap. Stillheten påminner om den i en skräckfilm, strax innan monstret dyker upp ur djupet. Havet känns mycket avlägset, men kusten ligger bara några mil bort.

Den och de andra dagarna blir till små bilder i min digitalkamera. Bergstopparna vid Braña de Mumían, en trekkingstig vid Cangas del Narcea, torget vid Moal som ser ut att vara en bild från en schweizisk alpby. Varje plats är så rik på egen karaktär att det är svårt att tro att de ligger inom samma lilla region. Till slut befinner jag mig vid den förhistoriska parken i Teverga. Det är lite märkligt, men man kan få feeling även i en konstgjord grotta. I Asturien och omnejd finns det massvis med grottmålningar. Men de måste bevaras skyddade mot omvärlden, så i stället har man på ett par håll byggt upp tämligen exakta kopior av existerande grottrum. Här kan man passera från lokala fynd till neanderthalkonst bara genom att byta rum. Det är ett flertal grottor som har kopierats på detta sätt för att kunna visas upp för besökare, men målningarna i kopiegrottorna verkar nästan lika skyddade som man tänker sig originalen: guiden kommer och varnar när hon tycker att jag verkar vara för nära en av väggarna.

Dessförinnan kom jag alltså fram till lagunen i Muniellos. Utsikten var imponerande. Man anade inte en gnutta mänsklighet. Jag skulle lika gärna ha kunnat vara ensam i världen där jag satt och svettades vid den spegelblanka vattenytan framför mig. Och även om den tanken förstås kan vara deprimerande, så är den förtjusande åtminstone för en så kort stund som den jag vilade där. En bort-, ur- och avkoppling på en och samma gång på ett sätt som inte går att köpa för pengar. En vecka i Asturien skulle antagligen räcka som botemedel för de flesta utbrända eller utarbetade.

Jag tänkte tillbaka på Antonio, professorn i Prelo, och hans historia om en granne med motorcykel.
– När han körde runt på den skrek alla bönderna åt honom. Till slut stannade han och frågade vad det var med dem. Då frågade en av dem bara vart han var på väg på sin motorcykel: ”Du är ju redan vid världens ände.”

Mer från RES

Kivotos Hotel & Villas på Mykonos. Foto: Pressbild.

Handplockade tips

Bildspecial: 7 av världens vackraste hotellpooler

Att utnämna de vackraste hotellpoolerna i världen är ett omöjligt uppdrag. Att inspireras av vad som finns där ute gör vi däremot nära nog dagligen. När solen och värmen nu står för dörren börjar vi på allvar drömma om alla kommande bad. Det här är RES-redaktionens sju poolfavoriter just nu.

Foto: Unsplash.

Intervju

Intervjun: Det här får du inte missa i Japan

För två veckor sedan öppnade Japans nationella turistorganisation, JNTO, sitt första kontor i Norden – i Stockholm. RES passade på att fråga direktören Kana Wakabayashi om hennes bästa tips i hemlandet.

Artikel

Poängnyheter: Därför finns SAS Eurobonus

För alla som flyger finns mängder av lojalitetsprogram på marknaden. Som i sin tur är allianser mellan olika flygbolag och erbjuder olika typer av nivåer och förmåner. Vi bad plattformen Chatflights poängexpert Jonas El Said förklara mer – och vi börjar med SAS Eurobonus.