I Costa Rica var hållbar turism en självklarhet långt innan det blev en trend. RES Linda Iliste utforskar landets karibiska kust på två hjul och belönas med inspirerande ekologisk ”pura vida”.
Text: Linda Iliste
Foto: Christian Gustavsson
Den tredje morgonen har vi vant oss. I djungeln utmed Costa Ricas karibiska östkust flyr sömnen långt innan solen har hunnit upp. Mörkret är kompakt, men vibrerar av mullrande tjut. Det är naturens egen väckarklocka: gryningskaravanen av vrålapor som svingar sig förbi i trädkronorna. Det är den bästa tiden att vakna. Den blåtonade gryningen bjuder på frisk svalka innan den tropiska hettan håller dagen i fast, luftfuktig hand.
Just den här morgonen börjar dock inte bra.
Min cykel har fått punktering. Vi rullar bort det lätt skamfilade transportmedlet till Ernesto, allt-i-allo på ekoresorten Congo Bongo där vi bor i en miljövänlig stuga med självhushåll. Ernestos engelska är begränsad till några få ord. Två av dem:
– No problem!
Han försvinner iväg bland palmer, ormbunkar och banyanträd som är så höga att himlen inte syns. Aporna har tystnat och ersatts av en kakafoni av insekter och fåglar. Ernesto kommer tillbaka med en ny cykel och skrattar högt.
– Pura vida!
Pura vida kan översättas till något i stil med ”rent liv”. Det är Costa Ricas nationella slagord och tillämpas på det mesta. Som hälsning, som uppmuntran, som tack eller, som nu, en försäkran om att allt kommer att lösa sig. Några minuter senare kan vi precis som planerat skumpa ut från vår avskilda djungeloas till väg 36 som sträcker sig utmed provinsen Limóns sydkust. Det låter måhända modernt utvecklat, men den tvåfiliga 36:ans nio mil från provinshuvudstaden med samma namn ner till grannlandet Panama i syd är den enda asfalterade vägen i den här delen av landet. I övrigt är det framför allt grusvägar, lerstigar och vasst steniga gångar som gäller. Inte konstigt att det blir punktering. Samtidigt är det isoleringen, det oländiga och naturnära som lockar.
Costa Rica är känt som Centralamerikas säkraste land. Landet avskaffade sin armé 1973 och hyllas ofta för sin demokratiskt engagerade befolkning. Här fattas politiska beslut som på många andra håll i världen låser sig redan på förhandlingsstadiet. Ett exempel är miljövård, den viktigaste aspekten av pura vida. Redan för 13 år sedan tillkännagav regeringen att den satsade på att bli det första koldioxidneutrala landet i världen senast 2021. Här finns en sanslös biologisk mångfald – på en yta motsvarande Svealand ryms fem procent av världens alla arter – och en dryg fjärdedel av landet består av naturskyddsområden.
Vi befinner oss i ett av dem, naturreservatet Gandoca Manzanillo i Talamancaregionen. De 9000 hektaren regnskog, våtmarker och korallrev är hem åt hundratals fågel- och djurarter. Vi ser leguaner, ödlor, fjärilar, sköldpaddor, tukaner, papegojor, spindlar, grodor, två- och tretåiga sömngångare. De vilda djuren är närvarande överallt och jag tappar snabbt räkningen på alla varelser.
Här tas även privata initiativ för att bevara naturen. Vårt tillfälliga hem Congo Bongo är ett sådant. Det ligger inne i djungeln precis utanför Manzanillo, den sista lilla kustbyn innan den täta regnskogen tumlar in i Panama. De åtta stugorna saknar väggar och dörrar, det är bara i de myggnätsskyddade sovrummen som det går att stänga om sig. Allt görs med så lite påverkan på miljön som möjligt: byggmaterialen är återvunna, rengöringsmedlen biologiskt nedbrytbara och källsorteringen noggrann.
– För fyra år sedan startade vi ett återplanteringsprogram och i dag har vi planterat över 2 000 träd. Varje dag städar vi stranden och vi plockar all plast vi ser i havet, berättar grundaren Daniel Nelemans.
Matlagningen sker inför öppen ridå till regnskogens surrande och sjungande djurliv. På kvällarna får vi besök av tvättbjörnar som nyfiket letar efter något gott att stjäla. Annars är det stillsamt, bristen på människor och motorljud är ljuvlig. Tillgången på wifi är visserligen överraskande god, men det är något med vildmarken som får en plingande mobil att kännas väldigt opassande.
När vi vill ha omvärldsstimulans cyklar vi till Puerto Viejo. Kustsamhället är något av ett nav i Talamancaregionen, där en stor del av Costa Ricas afrokaribiska befolkning och flera urfolk, bland annat bribri och cabecar, bor. Här finns en liten bykärna i bjärta kulörer kantad av kaféer, yogastudior, hantverksgallerier, bagerier och vägglösa barer med jordgolv. Mer romantiskt rustikt än fashionabelt chict – ”lite som Tulum för 30 år sedan” får vi höra. Här finns fler regelrätta bostäder än semesterboenden och cash is definitely king.
Den charmiga strandloungen och restaurangen Koki Beach drivs av svenske Christer Eriksson som kom till Puerto Viejo för drygt tio år sedan.
– Jag är uppvuxen utanför Umeå men har bott i New York, Los Angeles och Miami. När jag bestämde mig för att trappa ner från storstadspulsen var det något som lockade mig hit, säger han och förlorar sig i en underbar utläggning om regionens historia.
På 1700-talet befolkades kusten av slavar från Afrika efter att ett danskt slavskepp havererat utanför Cahuita och på 1800-talet kom immigranter från Jamaica och Antillerna hit för att bygga järnvägar och Panamakanalen.
– Blanda in lite spansk kolonialism och vi andra som har hittat hit från världens alla hörn på sistone och du får en otroligt intressant smältdegel.
Att Costa Rica var en ekopionjär var också avgörande för Christers beslut att stanna.
– När jag och min partner Jorge bestämde oss för att öppna restaurang och bar var det med konceptet ”repurpose, reuse and upcycle”, förklarar Christer och berättar hur fönsterluckor har blivit bord, gammalt golv förvandlats till stolar och ett före detta tak kommit till användning i loungen.
Koki Beachs veranda vetter mot havet. Någon viftar med tårna i en hängmatta, barn dyker från en strandad båt och en ung kille lyckas fiska med bara händerna. Naturen är så nära, även här i ett lite större samhälle. Vi tar en drink på bohemboendet Banana Azuls bar. Grundaren Colin Brownlee menar att det finns få ställen i världen som liknar denna.
– Jag tror att alla vi som lever här delar en längtan efter att skydda den här miljön. Med hjälp av miljömedveten och begränsad turism stöttas också den lokala ekonomin på ett hållbart vis.
Valet av plats för hans lilla hotell med 22 rum är noga valt.
– Mellan Cahuita och Manzanillo är det knappt tre mil. Det finns inget annat område i Costa Rica, i hela Centralamerika för den delen, som erbjuder en sådan omväxling av stränder, gastronomi, logityper, aktiviteter, utflykter, djur, natur, kulturer och nationaliteter på en så liten geografisk yta.
Det vilar något drömlikt och förhistoriskt över hela regionen och det känns inte konstigt att producenterna för Jurassic Park använde landet som kuliss. Trots bristen på dinosaurer påminns vi ständigt om hur liten människan är i jämförelse med naturen. Här kan så mycket som 60 olika växtarter – mossor, lavar och orkidéer – leva på ett enda träd. Genom detta underbart bångstyriga eldorado av tät vegetation cyklar vi. När svetten lackar för mycket tar vi badpauser vid de kurviga stränderna utan bebyggelse.
Playa Cocles, Playa Chiquita, Punta Uva: namnen skiljer sig åt men de är alla vita och mjuka. Några av dem delar vi med barnfamiljer, andra med backpackers. Flera av dem är folktomma. Utmed vägkanten säljs kakaofrukter, bananer och grönsaksfyllda tamales. När solen gassar på som mest återhämtar vi oss med en iskall lokal Imperial-öl på veganvänliga Gypsea. Sedan fortsätter vi vidare genom djungeln där vi bor, ut till vilda Playa Manzanillo som är en av de där tropiska stränderna som vi alltid får för oss själva. När hungern slår till trampar vi vidare söderut till minisamhället Manzanillo där det serveras eldpinade grönsaker och färsk ceviche på plastbord.
Ett par dagar senare stöter vi på en annan ekopionjär: Rafael Gallo. Han driver Ríos Tropicales, ett företag som arrangerar forsränning och andra vattenaktiviteter på floden Pacuare intill nationalparken Tortuguero.
– Mitt intresse för miljövård föddes ur en nödvändighet att måna om de naturtillgångar vi använder oss av, långt innan konceptet ekoturism var populärt, säger han.
”Långt innan” betyder 1985, då Rafael tillsamans med de två barndomsvännerna Fernando Esquivel och Jimmy Nixon grundade företaget. Fyra år senare hade de stoppat ett dammbygge på Pacuare och köpt 36 hektar regnskog som var på väg att skövlas och förvandlas till jordbruk.
Bönderna i fråga anställdes i stället för att jobba med naturskydd. I dag äger Ríos Tropicales ett fredat område på 10 000 hektar och har planterat över 28 000 träd. Deras ekoresort, Ríos Tropicales Ecolodge, är en stilla oas mitt i det vildvuxna, sprungen ur Rafaels övertygelse om att hållbarhet måste vara en helhetsprincip. Själv har han gått från att vara en entusiastisk forsränningsguide till att bli en av Costa Ricas ledande ekoentreprenörer.
– Min ambition har alltid varit att ha det bästa forsränningsföretaget i världen och det är helt enkelt inte möjligt att vara beroende av naturen utan att ta hand om den.
Guide: Costa Rica
Invånare: Drygt 4,9 miljoner.
Språk: Spanska och engelska.
Valuta: Costaricansk colón.
Tidsskillnad: -6 timmar.
Visum: Nej.
Ta dig runt: Costa Ricas karibiska kust ligger cirka 6/sex timmars bilresa från huvudstaden San Josés flygplats. Många researrangörer erbjuder transport från flygplatsen med bland annat flyg och minibuss. Lokalt finns taxi och buss, cykel rekommenderas också varmt.
