För bara drygt tio år sedan stod det inget om Agonda i en svensk Goaguide. I dag är det dit många åker – för lugnet, yogan och den speciella stämningen. På köpet får man en osedvanlig närhet till naturen, en grön led till den ursprungliga indiska regnskogen. Här smyger fortfarande leoparden ned till vattenbrynet som den gjort i tusentals år.

Text och foto: Michael Tjelder

Benaifer Patel tar mitt anteckningsblock och skriver dit några namn. Rajbag, Talpona, Galgibaga. Åk dit om ni vill hitta en egen strand. Det kanske inte är tomt där längre men försök, säger hon. Benaifer med man och två döttrar är bungalowgrannar på absolut första strandparkett i Agonda. Det är spartanska brädskjul, men svindyra eftersom det är nytt år imorgon.

Familjen Patel bor annars i Mumbai, har varit massvis av gånger i Goa och är typiska för den indiska medelklass som utgör nio av tio besökare till Indiens semesterparadis. Döttrarna Myra och Kyra leker med en ko och hennes kalv som har huvudet uppe på verandan. Deras pappa Micu Patel ser lite störd ut men ler ansträngt. Han liknar en indisk Lenny Kravitz och är mycket riktigt musiker. Mest studio och rätt mycket reklam. Största hiten är den tysta versionen av Indiens nationalsång. Ligger på Youtube och man kunde tro att den skulle vara utan ljud, men det är en stämningsfull hymn som i videon teckentolkas av döva barn.

De andra grannarna är två ryska damer som enbart pratar ryska till de närgångna korna. Nyårslöftet blir att hitta en strand där man kan vara själv för en stund, utan att ens se en ko.

Men först ska vi upptäcka vad Agonda har att erbjuda, playan härutanför listas numera årligen som Indiens bästa strand.

Vi har kommit hit för ryktet om lugnet, de positiva vibrationerna som kontrast till den galna brittisk-rysk-israeliska cirkusen längre norrut. Agonda låg länge i radioskugga trots sin magnifika sand, nämndes inte ens i en svensk guidebok om Goa så sent som 2005, då var grannstranden Palolem söderut det nya heta för ryggsäcksfolket. Men nu verkar turen till slut ha kommit till Agonda som år efter år placerar sig på listor över världens 25 bästa stränder. Den här delen av Goa förblev en sömnig avkrok med orörda slingrande stränder även när charterturismen kom i slutet av 1980-talet och startade en ny era efter 1970-talets hippievåg.

Den förmodade invasionen uteblev dock i huvudsak. Visst har det byggts hotellkomplex men alltid under ihärdiga protester från lokalbefolkningen som verkar ha sällsynt bra koll på sina rättigheter och det juridiska finliret för att stoppa ett bygge.

Politikerna hjälper till när det blir för stökigt, senast med ett lagförbud mot hög musik efter klockan 22. Ryktet går ibland att även festandet i sig ska förbjudas men det är knappast troligt.

Goa koloniserades av Portugal i början av 1500-talet och blev självständigt 1961, 14 år efter att britterna lämnat övriga Indien. Det finns gott om kristna kyrkor och kolonial arkitektur i mörka träslag. Fördelningen av de troende räknas i runda tal till en knapp tredjedel kristna, två tredjedelar hinduer och en tjugondel muslimer.

Det känns ofta som en mix av det gamla Europa och sagornas Indien, ett Indien light är den mest träffande klyschan.

En av de första sakerna som slår en efter att ha bilat ned från Bangalore till kusten, är hur massivt grönt landskapet blir de sista hundratalet höjdmeterna, en smärre klorofyllchock i realtid. I trakterna runt Netravali Wildlife Sanctuary kan man stöta på vildoxen gaur, en indisk bison som blir större än en afrikansk buffel. Dessutom vandrar här kronhjortens släkting sambarhjort och i sällsynta fall kan man möta läppbjörn, den ursprungliga förebilden för Baloo i Djungelboken. Detta sagt för att ge en hint om hur nära naturen strandlivet i Agonda ligger.

En förklaring om orsaken till den gröna vågen får jag av naturnörden Alex Carpenter från London som bott i Agonda de senaste tre åren. Tillsammans med några entusiaster håller han på att förvandla en nedlagd cashewnötsodling till en ekologiskt hållbar permakulturanläggning med kafé, workshop, övernattning och egen musikscen – mitt ute i skogen strax ovanför Agondas långa paradisstrand.

– Vi befinner oss i en väldigt smal sektion av malabarkustens mest lövrika skogar, en ekosfär som sträcker sig från Mumbai till norra Kerala och från havsnivån till cirka 250 meter över havet. Dock är vi bara en kilometer bort från Karmal Ghat, ett berg som du ser där borta i fjärran, säger Alex Carpenter och pekar norrut och fortsätter, nu nästan viskande som David Attenborough.

– Karmal Ghat är ett av de mest strandnära bergen längs hela västra kusten av Indien. Det är därför Agonda känns så annorlunda och unikt – det är fortfarande kopplat till den kraftfulla sydindiska äkta regnskogen. Vi hör alltså ihop med de sista kärnområdena där tigern fortfarande vandrar. 

Och även om tigern inte tar sig ända ned till kusten för att dricka längre så gör dess mindre kattsläkting leoparden det. Leoparder kommer till kusten som de har gjort i tusentals år, det är deras naturliga element. Stranden erbjuder nyttig mat för stora katter – som sköldpaddor och deras ägg, krabbor och fisk eller marina däggdjur som spolats upp på land.

– Jag såg en leopard här tre veckor efter jag hade kommit till Agonda. Jag bodde på Khaama Kethna och skulle borsta tänderna när jag hörde ett ljud som av andetag inne i djungelsnåret mitt emot. Jag slog om min pannlampa till starkt sken och kanske sex meter framför mig står en leopard. Vi tittade på varandra ett par sekunder och sen försvann hon, nästan helt ljudlöst. Ett otroligt möte och ett exempel på ett djur utan avsikt att döda, hade leoparden velat det hade den hoppat på mig bakifrån och bitit sig fast i nacken, som de kan göra. Min teori är den var nyfiken, kanske för att jag alltid går barfota och inte för så mycket oväsen.

Alex Carpenter ler lite snett, drar sig i det yviga skägget och ser på sin hund Sandra, som han hittade i bushen som rufsig och utmärglad åttaveckorsvalp, numera en ständig följeslagare som han har tagit hand om sedan dess. Leopardattacker på människor är extremt sällsynta. Men om en leopard attackerar en hund så blir det i regel två resultat – antingen dödas hunden och försvinner som föda. Eller så misslyckas attacken av någon anledning och då brukar huvudet vara borta.

Ett av Alex huvudmål med närvaron i Agonda är att skydda Karmal Ghat från exploatering så att det kanske kan förbli en av de sista gröna korridorerna som sammanbinder bergskedjan Western Ghats med Arabiska havet. Det är en djärv målsättning men den som sett honom jobba en dag vet att energi inte är en bristvara.

De tjugotalet aktiva naturvännerna i Agondas djungellandskap kallar sig The Tribe Goa och finns på alla sociala medier. En svensk snickare frågar hurtigt på Facebook vilka verktyg han behöver ta med sig som volontär. Vi behöver det mesta, svarar The Tribe, kom du bara, du är efterlängtad.

Byggnaderna är konstruerade mestadels med gyttja, lera, koskit, palmruskor, bambu och trästolpar (från sågverk som godkänts av skogsdepartementet men fortfarande inte riktigt hållbart tillverkat, stönar Alex). Vissa gånger används också tegelsten och cement.

Gänget har kommit en lång väg på två säsonger. I oktober i år öppnade de officiellt med ett kafé, musikscen, workshopytor, en sovsal för 16 personer och privata bungalows för ytterligare 16.

Cashewträden står kvar från tiden för odlingen, tillsammans med arjunaträd och indiska laurelträd och chandada, vanliga att göra indiska blyertspennor av.

Dessa är vanliga lokala arter, snabba i återväxten. Men området saknar de gigantiska åretruntgröna regnskogsjättar som brukade stå här och se tigern närma sig havet.

Det finns också många invasiva akaciaträd som nybyggarna försöker ta bort eftersom de har massvis av negativa effekter på den biologiska mångfalden och jordmånen. Vanliga fruktträd är mango, chironjiträd, jamun, kokum och mala.

– Ett av mina mål är att etablera en plantskola för inhemska, endemiska och hotade busk – och trädsorter, för att sen återinföra arter som står inför risken att utrotas. Och inte bara i vår djungel utan i folks trädgårdar eller allmänna platser, ja var som helst egentligen.

Alex Carpenter är redan ett känt namn bland lokalbefolkningen, det är honom man ringer om man har problem med alltför närgångna giftormar. Då rycker Alex ut i sin vita jeep märkt Snake Rescue och fångar kobran i badrummet, tar med sig reptilen i en säck och släpper ut den i bushen igen.

– När jag var kanske sex år hittade jag och fångade en gräsorm i skogen bakom vår trädgård i Beaconsfield, det startade en fascination för främst reptiler. När jag var 14 hade jag dussintals fiskar, kräldjur, ormar och reptiler hemma och vid 16 års ålder hade jag direktkontakt med olika zoon och universitetssamlingar eftersom jag hade en rätt bisarr kollektion av väldigt sällsynta utrotningshotade arter från Sydamerika.

Vi avslutar kapitlet i Djungelboken och är nere på den smala lokalgatan på en kvart med moped. Här byggs varje år ett nytt Agonda by the sea upp igen efter monsunen som varar under de svenska sommarmånaderna. Då faller i princip allt regn, sen skiner solen igen.

Tips på aktiviteter saknas inte om man får tro en belamrad anslagstavla. På Women Healing Festival kan man uppleva både Ayurveda for Woman och Conscious Menstruation. En tatuerare från Berlin erbjuder sina tjänster bland oshomeditationer, massageutbildning och ett anrop från Animal Shelter Cola-Agonda. Övervägande temat är dock affischer med alla former av yogaövningar, kanske är det också det som Agonda blivit mest känt för vid sidan av lugnet och naturen.

Bland dessa flyers har svenska Hanna Rydén satt upp sin lapp om klasser i hatha- och vinyasayoga.

Hon har mött Indien i olika omgångar, levt i Nainital i Himalaya och Dehli. 2015 kom hon till Baga, en stad i norra Goa. Hennes faster, som nu är död, var gift med en indisk man som inom familjen kallas Uncle Brij. Hanna bodde under en period hos Uncle Brij i Goa och till slut blev det närmare tre år i Indien.

Trots att hon hade lång erfarenhet av yoga i svenska sammanhang valde hon att fördjupa sig i en yogalärarutbildning i Arambol. Efter avlagd examen försökte hon hitta yogalärjungar i Baga. Det gick sådär.

– Det var utmanande att undervisa yoga i Baga. Det var mest en massa rödbrända britter som drack gin och tonic hela dagarna, när jag gick runt och delade ut flyers på stranden. Ibland kom det fem stycken intresserade, oftast bara två. Det man kan säga som positivt då är att man får väldigt bra kontakt med var och en av sina elever.

I samma veva var det en vän som pratade om Agonda som ligger längst söderut i Goa, om den speciella stämningen.

– Jag åkte dit på en tibetansk meditationsretreat, och allt som jag hört stämde. Det var en helt annan energi i Agonda, axlarna åkte ned direkt, det var tystare, färre turister och naturen lite mer orörd, lite vildare.

Upplevelsen efter retreaten låg kvar och Hanna beslöt att flytta till den vackra stranden i söder där det inre lugnet är målet för många.

– Det är billigt att leva här, så man behöver inte planera så mycket, det bästa är gå runt och testa olika yogaställen, det är ju väldigt personligt vad man gillar. Det finns allt från lugnare hathayoga hos Yogirai Manoj till svettiga vinyasapass på Sampoorna Yoga.

– Jag började undervisa hos Dr. Keshava på Sarvaguna Yoga, ett pass på morgonen och ett på eftermiddagen. Jag gillar när det känns som att verksamheten står på en genuin grund och det gjorde det här. För mig är yoga ett sätt att leva som visar hur jag vill vara mot mig själv och andra. Det är ett liv i samklang med mig själv och djur och natur. Yoga inkluderar allt och dömer inget. Därför älskar jag också yoga i grupp, den kollektiva energin som uppstår när man utför yoga tillsammans.

Tiden utanför undervisningen har Hanna ägnat åt att upptäcka den nya miljön:

– Jag reser mycket själv och det kan bli väldigt ensamt, men Agonda är en lättillgänglig plats och jag känner mig hemma och trygg här. Samtidigt är det bara att hyra en moppe och åka på fest i Palolem om man vill uppleva den energin.

Hanna fortsatte senare med egna yogapass i en shala i Fusions regi. När jag medverkar en morgon är det tydligt att Hannas instruktörsstil är inkluderande och vänlig. Den tidiga morgonens svala luft värms sakta upp innanför orangea och lila tygstycken som spänts runt pålar. Ett intensivt och närvarande yogapass behöver inte mycket utrustning.

– Det handlar inte om att pådyvla något, utan som yogalärare ska du kunna känna in eleverna. För att göra det krävs någon slags kunskap om sig själv och andra, det är ingen nackdel att ha haft motgångar i sitt liv – tvärtom.

Efter den avslutande avslappningen på rygg, vaknar kroppen sakta till liv igen, med en tänd gnista av energi inombords, samtidigt som yogaklassen vandrar ut barfota för en ny dag vid Arabiska havets rand.

– Det är en helt annan vibration i Agonda, naturen får vara i sin egen rätt, det är få platser som är så orörda, bara att få uppleva en så genuin och vacker strand. Och meditationsklippan dit man går i solnedgången, det är som ett andra hem. Helt gratis, när som helst. Agonda kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta.

Det har blivit dags för nyårslöftet om en egen strand. En morgon kör vi ut genom de grönskande kullarna, förbi skylten till Leopard Valley, så avsides beläget att inga ljudrestriktioner behövs för nätternas pulserande disko. Vi passerar också avtagsvägen till Butterfly beach, som i alla guideböcker får spela rollen som ”bortglömd” paradisstrand. Det är mer en känsla vi vill åt, att blicka långt utan parasoller och strandstolar. Färden går förbi flera hinduiska tempel, över Sadolxembron som korsar Talponafloden. Snart står vi på Talponastranden, och det artar sig.

Söderut syns faktiskt inte en levande själ fast det är mitt på eftermiddagen. Vi fortsätter till nästa namn på listan, Galgibaga. Hit är det ett konststycke att hitta, den ligger halvgömd bakom ett nytt motorvägsbygge.  Trots detta finns 134 recensioner på Googlemaps. Resultatet är väntat, det finns såklart inga tomma stränder kvar i Goa. Den arge kocken Gordon Ramsey sägs till och med rekommendera fiskrestaurangen Surya Café längst ut på landtungan där sköldpaddorna lägger sina ägg. Och Gordon har rätt, havskräftorna är delikata. Senare hör vi om en skylt där grannkrogen rekommenderas av Jamie Oliver. Inte undra på rusningen.

När vi senare samma kväll går upp på meditationsklippan sitter Micu Patel där redan och spelar på en hangpan. Berget är varmt och känns som en helig plats där man får kontakt med sig själv. Micu frågar om vi hittade någon egen strand.

– Nja, säger jag. Men vi hittade tillbaks till den bästa.  

GUIDE AGONDA

Goa var en portugisisk koloni från 1510 till 1961, vilket på många sätt bär spår än idag. Många kristna kyrkor står kvar jämsides med hindutemplen och en hel del arkitektoniskt intressanta hus med portugisiskt ursprung finns bevarade. Liberalare regler kring alkohol och festande gör att även den indiska medelklassbefolkningen gärna åker till Goa, som brukar kallas ett Indien light. Den senaste tio åren har även södra delen där Agonda ligger kommit i fokus.

SNABBFAKTA

Invånare i Agonda: 1,5 miljoner.

Språk: Konkani & marathi men engelska går utmärkt på turistorterna.

Valuta: Indiska rupier.

Tidsskillnad: + 4,5 timmar vid svensk vintertid.

Visum: 30-dagars turistvisum ges via nätet på indianvisaonline.gov.in (indiska statens visumservice). Längre perioder kan erhållas från Cox & Kings (indiska ambassadens visumservice i Stockholm), in.ckgs.se.

Ta dig runt: Enkelt och billigt att ta taxi för kortare eller längre period. Turen Agonda till flygplatsen Dabolim är cirka 70 kilometer. 40 km från Goas huvudjärnvägsstation Madgaon.

Bästa tiden: Oktober till april. Under den svenska sommaren kommer monsunregnen.

BOENDE

Orange Sky Beach Huts

För den alltid lika vänliga personalen, goda maten och den indiska yogagurun Manoj. Strandhyddor ett par steg från havet med biljard i skymningen. Spartansk standard på hyddorna men det kompenseras rikligt av den gemytliga stämningen. Livemusik och bra häng flera kvällar i veckan, rätt plats att möta solnedgången med fötterna i sanden.

100 meter söder om S:t Annes kyrka

orangeskyagonda.com

Khaama Kethna

Ekologiskt uppbyggd camp i djungeln (där i Alex mötte en leopard när han borstade tänderna). Tysta retreater där känslan av att vara ett med naturen står i fokus. En vistelse här brukar ha bestående inverkan på lusten att bevara skogen åt framtida generationer.

Lediga rum & priser

442 Gurawal, Agonda, Canacona

khaamakethna.com

ÄTA & DRICKA

Mandala Café

Agondas bästa chai. Allt synnerligen färskt, frukten, grönsakerna och örterna som för de veganska och vegetariska rätterna till oanade fröjder. Plus alla desserter. Därtill en vänlighet utöver det vanliga och ett lugn som smittar av sig.

Längs Agonda Beach Road längre söderut.

Fatima’s Corner

Redan en mycket populär klassiker i den enda Agondakorsning som det kan bli kö i. Frukoststilar från de flesta besökares länder, således även israelisk frukost. Extremt varierad meny och stort antal rätter till låga priser. Ett ställe att återvända till utan att tröttna.

Vid T-korsningen, nära kyrkan.

Zest

Den ena rätten vackrare än den andra kommer ut från ett rykande välskött kök. Lite dyrare men också många snäpp bättre än omgivningen, inredningen är mer Bali och Thailand än Goa. Utblicken över världen inspirerar de gröna rätterna, allt från mezetallrikarna och vegovarianterna av sushi via energiraketsmoothies till de frasigaste pizzorna som någonsin bakats i Agonda.

SE & GÖRA:

Sampoorna Yoga

Sampoorna betyder komplett på sanskrit. Mest fokus på lite svettigare vinyasa- och ashtangapass i en egen 25 000 kvm stor yogaby.

sampoornayoga.com

Sarvaguna Yoga

Sarvaguna Yoga erbjuder det mesta inom modern yoga med mängder av kurser och vidareutbildningar, betyder fulländat på sanskrit.

sarvagunayoga.com

Nisha Yoga

Nisha är en inspirerande brittisk yogalärare som varje år landar i Agonda för att leda yogaklasser vilka hon håller även i Marocko och på Bali.

nishayoga.com

The Tribe Goa

Alex och hans vänner öppnade portarna till sitt nybygge i oktober med djungelkafé, guesthouse, en utomhusmusikscen och permakulturprogram. Man hittar det längs väg 49 mellan Agonda och Palolem, sökord Tre Tribe på googlemaps.

Tanshakir Spice Farm

För att få riktigt mycket djungelbokenkänsla, åk en timme med bil uppför berget till Tanshikar Spice Farm. Chinmay Tanshikar odlar kryddor och örter som används i den ayurvediska lärekonsten. Han kan berätta länge om muskotens goda inverkan på sömnen och kakao som depressionshämmare. Helt ekologiskt. Finns även ett litet pensionat och en restaurang för den som fastnar i kryddornas värld.