Idag tänkte jag skriva lite om Grand Hôtel, Stockholms i särklass mest mytomspunna hotell. 

Var där förra veckan och fick en visning av de 75 nyrenoverade rummen på våning 5 och 6. Dessa två plan byggdes till på femtiotalet och är följaktligen inte lika storslagna som de lägre ner. När Grand öppnade 1874 hade man inte kommit på att man kunde bygga hissar, följaktligen låg de största och finaste rummen en trappa upp. En minst sagt pampig trappa leder till rummen.

”Den stora innovationen när hotellet öppnade i slutet på 1800-talet var att man lovade att byta lakan mellan varje gäst”

De hotellgäster som säger att de vill bo högst upp i huset hamnar alltså i rum som har mindre fönster och lägre takhöjd än nödvändigt. Men vi snackar inte grader i helvetet utan snarare våningar i paradiset.

Den stora innovationen när hotellet öppnade i slutet på 1800-talet var att man lovade att byta lakan mellan varje gäst.

I begynnelsen hade man bara en vattentoalett. Man drog sig länge för att bygga fler eftersom grannen mitt över, alltså Stockholms slott, bara hade två vattentoaletter och på Grand vet man sin plats.

Ett litet steg bakom kungen och hovet. 

Denna position kan ändå vara en smula vansklig. En del av medarbetarna på Grand tycker att de är NÄSTAN lika fina som de som jobbar på Hovstaterna. Bägge går alltså så högt med näsan i vädret att det ofta regnar in…

Även i vår moderna tid fortsätter Grand att revolutionera sättet vi fixar våra behov. På många rum finns det numera helautomatiska toaletter. Detta innebär alltså att man inte behöver använda toalettpapper. Detta arbete sköts av en stråle med varmt vatten och därefter finns det förstås varm luft i toastolen. Exakt hur stark strålen är och hur varmt vattnet blir går förstås att reglera in i minsta detalj. Behöver jag skriva att människor ibland kommer ut från toaletten med våta kläder.

Grand Hôtel 1934.

Grand Hôtel anses av många vara Sveriges bästa hotell.

Grand Hôtel har sedan födelsen vuxit på alla längder. Min idol Wilhelmina Skogh tog under sin tid som direktör initiativ till att man skulle bygga vinterträdgården. Det som alltså kallas Royal idag och där vi brukar dela ut Grand Travel Award. Redan 1909 förstod Wilhelmina att stora möten skulle bli en grej. Tyvärr lyckades hon tajma sitt nybygge med en ekonomisk nedgång. Wilhelmina fick sparken, men i hennes fallskärmsavtal stod det att hon fick bo och leva på hotellet till sin död. Så blev det också. 

Idag är Royal den viktigaste motorn i Grands ekonomi.

Grand Hôtel tog efter några år också över grannen Bolinderska palatset och har idag en yta på 48 000 kvadratmeter.

”Det mina vänner är fem stjärnor. Därför är prislappen 35 000 kronor för en natt rimlig”

Det senaste tillskottet i Grands brokiga flora av rum med sängar är flaggsviten högst upp i huset. Den är inredd av Martin Brudnizki. Det finns ett killrum och ett tjejrum. Mellan dessa en liten matsal med en trappa som leder upp till taket. Där brukar rika män fria till sina kvinnor. Jag säger inte att det omvända inte kan hända, men jag tvivlar på att det har hänt.

Jag var i sviten precis när den var inredd för knappt tre år sedan. Förra veckan kunde jag konstatera att sviterna håller stilen. Jag letade efter slitage, men fann inget. Det mina vänner är fem stjärnor. Därför är prislappen 35 000 kronor för en natt rimlig. 

Grand har en unik position med sitt läge vid vattnet mitt emot Stockholms slott. I Stockholm kan bara Sheraton och Waterfront tävla om lika fin utsikt tycker jag. 

Men det som gör Grand Hôtel än mer unikt är att man är bäst i Sverige på säkerhet. Det var därför som USA:s president Barack Obama bodde här när han var president. Han var erbjuden att bo på Stockholms slott, men tackade nej eftersom där får man som gäst bara tio rum. På Grand hade han sällskap av sin 250 närmaste medarbetare. Resten, ungefär 300 personer, fick bo på Sheraton när Barack var här. Det är en svindlande tanke att när världens mäktigaste person besöker en plats kan han inte göra det utan ett hov på minst 500 personer. 

Vid mitt senaste besök på Grand frågade jag om man kunde få samma säng som Barack sov i. 

Svaret blev ja. 

Jag frågade min älskade fru om hon tyckte detta var intressant, men svaret blev nej.

Jag har aldrig bott på Grand men vet att det kommer att ske förr eller senare. Vi avslutade vår tur förra veckan med lunch på terassen. Det blev en blåsig tillställning, men jag är övertygad om att när jag skriver dessa rader är uteserveringen fullsatt eftersom utanför lyser solen från en klarblå himmel och de nyutslagna löven på träden är absolut stilla.

Vad vill jag säga med allt detta? Jo, att det är genom en kombination av historier som ovan plus en bra grund med service som man bygger en långsiktig succé i reseindustrin. Komfort kan alla fixa, men en bra fyllig berättelse är som årsringar. 

De växer sakta fram.  

PS: Både president Boris Jeltsin och president François Mitterrand ratade Grand och valde att bo på Stockholms slott när de var i Sverige på statsbesök. Den senare hade med sig både sin fru och sin älskarinna. Vem som sov i vilken säng är okänt. Kan det blir mer franskt än så?