Första gången jag besökte Rom var jag 18 år och anledningen till detta var en studieresa med min latinklass sista året i gymnasiet. Faktum var att denna av skolan subventionerade resa var en bidragande faktor till att jag valde just humanistisk linje.
Att få lämna de värmländska skogarna för antikens metropol, om så bara för en vecka, framstod som ett overkligt och oemotståndligt lockbete. Snudd på ogenomförbart.
Vårt schema var rigoröst och vi besökte så många namnkunniga byggnader och platser och vände på så många gamla stenar som det bara var möjligt på en vecka. Vi hann till och med pricka en in en titt på påven när han höll tal från ett fönster på Petersplatsen. Jag minns att jag misstog hans huvud för en mikrofon.
Och nog förundrades vi över all antik prakt, de imponerande monumenten, resterna av Forum Romanum, Hadrianus Villa, Colosseum… och framförallt fascinerades jag, precis som alla förstagångsbesökare får jag förmoda, över att dessa historiska byggnader poppade upp i vart och vartannat gathörn på ett nästintill nonchalant sätt. ”Nämen, här tronar Panteon.” ”Hoppsan, här flanerar vi visst på Piazza Navona.” Att det moderna livet fortgår mitt bland artefakterna.
Förutom att vara duktig och lära mig skillnaden på doriska och korintiska kapitäl hade jag ett privat ärende i Rom – jag skulle köpa mitt livs första par äkta läderstövlar. Ett uppdrag som inte alls skulle visa sig vara så lätt. Jag är en ganska lång kvinna och har således fötter som matchar min längd och jag skulle snart bli varse att jag inte alls var någon standardkund i de italienska skoaffärerna. Jag kunde inte hitta en enda vettig stövel i min storlek. Till saken hör att man dåförtiden inte strosade runt på egen hand i butikerna och provade lite som man ville. Man fick peka ut sitt tilltänkta skodon i skyltfönstret för att därefter slå sig ner på en stol och låta butiksbiträdet trycka på stöveln på ens sightseeingsvettiga fot. En upplevelse som varje gång slutade med att jag fick säga ”I am sorry, but it is too small.” Vänliga men beklagande blickar riktades mot mina fötter. Dessa hade inget att hämta i en italiensk skoaffär, det stod helt klart. Min dröm om ett par äkta italienska läderstövlar tynade långsamt bort och dödades slutligen av en brutal kvinna i den sista skoaffären som just pressat ner min fot i en sylvass och flera nummer för liten stövel. ”I am sorry, but it is too small”, sa jag. ”No.” sa hon. ”Yes. It hurts”, sa jag. ”You are a woman. It is supposed to hurt”, sa hon.
Då gav jag upp stöveljakten och köpte en svindyr och fjäderboa för pengarna.
