När de unga portugiserna drar till Lissabon och turisterna till Algarve åker Anders Mathlein till Portugals glömda kust. En tur bland trösterrik död och dramatiska landskap.
Foto: Susanne Kronholm
Det är någonting med kranier som lockar turister. Men det är knappast påminnelsen om den egna förgängligheten som skapar köer utanför katakomberna i såväl Paris som Palermo, eller som här, utanför Capela dos Ossos i Évora. Snarare handlar det om det trösterika i att man själv ännu inte visar dödskallegrinet.
Franciskanermunkarna som på 1600-talet byggde detta bisarra kapell av benen efter 5 000 medborgare avslutade med ett memento mori: ”Vi ben som är här, väntar på era”.
Vänta ni, bara. Vi går i stället ut till livet, till kaféerna i arkaderna kring Praça do Giraldo medan skymningen blånar och lyktorna tänds. Det praktfulla torget är hjärtat i den medeltida delen av Évora, som i sin tur är hjärta och huvudstad i regionen Alentejo, Portugals största och mest glesbefolkade.
Bilvägen är vi bara två timmar öster om Lissabon, men ändå i en annan värld. Det konservativa och fattiga Alentejo lever på spannmål, kork, marmor, vin, boskap och olivolja, och så här i lågsäsong är det så stilla i så många av de vita byarna bland inlandets kullar. ”Det finns ingen skugga i Alentejo” enligt talesättet, och på bytorgen sitter seniga kepsgubbar efter ett solstekt och strävsamt liv och ser de unga dra till Lissabon eller söderut till turismens Algarve.
Och till universitetet i Évora, tack och lov, för utan studenterna kanske också staden skulle slumra bland minnen och lämningar av romare och morer, dåsigt tillfreds med en konserverande plats på Världsarvslistan.
Foto: Susanne Kronholm
Vi, däremot, ska västerut, till det tidlösa och ständigt föränderliga havet. Vi ska följa solnedgångens kust från norr till söder, en sträcka som för andra än portugiser är ganska okänd, men som hör till de vackraste och mest dramatiska strandlandskapen i Europa.
Troía
Också Troía har en morbid anstrykning: det var ju här som Marie Fredriksson i videon till Roxettelåten Anyone från 1999 gick med brustet hjärta genom ödsliga hotell och rakt ut i havet. Självmordstemat blev dock för mycket för MTV.
Den långa landtungan som pekar mot Lissabon består av sanddyner och pinjer och är en del av stora Reserva Natural do Estuária do Sado. Det är en smaksak om man vill likna den vid ett horn eller en fallos, men om man tror att Troía på dess spets är en liten charmig fiskeby, då får man tänka om.
I stället är det vad som så här i lågsäsong liknar en utrymd förort, en labyrint av hotell, tillbommade semesterlägenheter och ödsliga butiker i väntan på invasionen. Lite deppigt är det, men inte tillräckligt för att gå i sjön. Och man har ju den makalösa vita, vida sandstranden nästan helt för sig själv.
Sines
Det blir flera ofrivilliga rundturer genom hamnstadens virrvarr av trånga, branta gränder, och att parkera kräver millimeterprecision och infällda sidospeglar.
Högst ovanför bukten tronar borgen, och där finns naturligtvis en utställning om Vasco da Gama, hamnstadens son. Han sägs vara född här – eller möjligen i Vidigueira? – men skeppsflaggorna välsignades i Évoras katedral innan han i juli 1497 gav sig ut för att finna sjövägen till Indien. Plundringen och förslavandet av länderna bortom haven skulle göra Portugal till Europas rikaste land.
Porto Covo
Mellan Sines och lilla Porto Covo är kusten en uppvisning i naturdramaturgi. Nedanför tvärbranta klippstup öppnas de mest betagande vikar med len sand och blåskimrande vatten. Stranden, havet och solnedgången; att skriva om det på samma gång svindlande och lugnande i att betrakta oceanen är nästan lika svårt som att skriva om sex. Man riskerar hela tiden att gå ner sig i banaliteter eller svulstigheter.
Foto: Susanne Kronholm
Men på surfskolan vid Praia de San Torpes jamar man inte om längtan och livets mysterium. Här handlar det om att tämja de vitskummande vågor som kanske har varit på väg ända från Nya världen.
Innanför den växande kransen av semesterradhus finns den gamla fiskebyn Porto Covo kvar. Att kalla det palmkantade torget pittoreskt vore en underdrift. Husen är kritvita med knallblå detaljer, huvudgatan Rua Vasco da Gama leder förbi männen på Café Pastelaria Arsénio och spikrakt mot havet.
Méditerraneos terrass ligger högt ovan fiskehamnen och den grillade havsrudan serveras utan krusiduller med citron och kokta grönsaker. De saftiga, klarröda tomaterna har en överraskande intensiv smak av … tomat. Det säger något om de anemiska växthusprodukter man utfodras med därhemma.
Efter en avslutande tarte de limão, citrontårta med matig botten, kan man bli sittande med den sista slurken vin och blicken i fjärran. Med ny teknik förfinas de rustika vinerna från Alentejo allt mer, gjorda på druvor som aragonéz, alfrocheiro och trincadeira som få har hört talas om. Men den nya tiden skapar också problem i arbetslöshetens Alentejo: en skördemaskin gör 60 plockare överflödiga. De flesta av egendomarna som togs över av lantarbetare vid revolutionen 1974 är åter i händerna på de gamla godsägarfamiljerna.
Vila Nova de Milfontes
Den långa huvudgatan kantas av butiker, barer, snabbköp, konditorier, krogar och Den helige andes bank. Så här i försäsong behöver man inte vänta på bord på A Choupana nedanför fyren på Praia do Farol, där de grillade sardinerna är en läckerhet.
Vi bor ett stycke inåt land, vid de laguner som bildas innan floden Mira möter havet. När tidvattnet går ut förvandlas den dimsvepta vattenspegeln till en skärgård av gräsöar.
Mannen som i kvällningen står och fiskar på den smala bryggan säger att många av dem som jobbar på hotellen här kommer från förhållanden utan el och rinnande vatten. Många människor över 60 är analfabeter.
– Det har varit så fattigt här, men mycket har blivit bättre tack vare EU, säger han och kastar ut på nytt. När jag kom hit på 1970-talet fanns sex telefonlinjer, nu har de flesta mobil.
Susanne Kronholm
Zambujeira do Mar
Vägen mot Zambujeira do Mar går via Almograve och Cavaleiro med den stiliga fyren. Stränder, surfare, klippor, till synes utrymda byar. Praia do Tonel är stranden för den som söker avskildhet, enda sättet att ta sig ner är med klätterutrustning. Husbilarna – påfallande många nederländska – samlas i flockar där utsikten är som bäst på solnedgångsklipporna.
Tysta, vita Zambujeira ligger hjärtskärande vackert vid en bukt där väldiga vågor bryter i snövitt skum. I augusti får de 900 bofasta invånarna sällskap av tiotusentals festsugna surfare, beach bums och musikintresserade som dras till Festival do Sudoeste. Då är det mycket långt till stillheten och de stela leendena i Capela dos Ossos.
Fakta Alentejo
Resa dit
Från Lissabon med hyrbil, tåg eller buss, cirka två och en halv timme. Alternativ är norrut med bil eller buss från Algarve via Odeseixe.
Säsong
I högsäsong – mitten av juni till mitten av september, topp i augusti – blir det trångt på kusten. Lågsäsong är rätt säsong, redan i mars/april kan vädret vara som svensk sommar.
Boende
På Alentejokusten är de stora hotellen få, det är glest mellan orterna, och betydande delar är avsatta som naturområden. Bra dubbelrum från cirka 500 kronor, ett alternativ är ståtligt boende på pousada, historiska byggnader som förvandlats till hotell.
Att göra
Prova Alentejos typiska viner längs Rota dos Vinhos Alentejo. Det är klokt att ringa i förväg till de vingårdar man vill besöka.
Shopping
Shopparen kan satsa på till exempel keramik, vin och läder- och korkvaror. Med nya metoder kan kork hyvlas så tunn att den används till bland annat väskor, hattar och paraplyer. Kanske inte alltid så snyggt men klart originellt.
Läsning
Lonely Planet har gåtfulla luckor i den senaste guiden, satsa hellre på The Rough Guide to Portugal eller, på svenska, Reseförlagets Portugal.
The wine and food lover’s guide to Portugal av Charles Metcalfe och Kathryn McWhirter (Wine Appreciation Guild, 2008).
Sommaren i Mamarrosa (originaltitel Alentejo blue), roman av Monica Ali (Forum/Månpocket).
Turistinformation
Portugals handels- och turistbyrå i Stockholm
08- 506 521 00
embassyportugal.se
Webbplatser
visitalentejo.com
pousadas.pt
viniportugal.pt
vinosdoalentejo.pt