Zürich förknippas med slipsnissar, urverk och diskret elegans, men huserar samtidigt sjaviga bohemer och ett vilt klubbliv. Det finns egentligen bara ett råd som funkar överallt i den uråldriga staden: Ta med en fet plånbok.
Foto: Erika Gerdemark
Alla städer är fulla av kontraster. I Zürich gränsar tillståndet till ren schizofreni. Å ena sidan det gamla, tungt rika och prydliga, för att inte säga prudentliga, prototypiskt schweiziska Zürich. Å andra sidan före detta industristadsdelar som kämpar stenhårt – och förgäves – för att likna sjabbiga Berlin och New York. Går det ihop? Nej, inte alls. Och det kanske inte heller är meningen. Zürich har något för alla: strikta kostymnissar, trendiga pseudobohemer, konstkännare, kulturturister, kak- och matälskare. Det som förenar alla kategorier av besökare är dock att de måste ha välfyllda plånböcker. Schweiz har alltid varit ett mycket dyrt turistland men under det senaste året har landet blivit något av ett offer för sitt eget välstånd. Den egna valutan, en av världens starkaste, är nu lika mycket värd som euron vilket bland annat innebär minskade exportinkomster och minskade turistintäkter. Det innebär också att vår första fika nära stationen i Zürich blir något av en chock. Kaffet, visserligen utsökt, kostar 70 kronor. Det blir en stunds förvirring när vi försöker förstå den nya växlingskursen, men det är bara att hacka i sig. Stan är dyrare än någonsin, men lika vacker och spännande som tidigare, och vi tänker inte låta trist europeisk valutapolitik förta vår upplevelse.
Den mer än 7 000 år gamla staden klättrar runt den glittrande sjön Zürichsee och är omringad av vackra snötäckta berg. Sjön är full av pigga båtar och mängder av svanar.
Kontraster kanske är nyckelordet för att beskriva den här staden som bara har 384 000 invånare men som både ser ut och beter sig som en mycket större stad. Här finns till exempel över 2 000 restauranger, oräkneliga kaféer och 50 olika museer.
När vi promenerar in mot gamla stan med de milt färgade husen slås vi av det lugna tempot. Folk rör sig ganska långsamt och trafiken är inte särskilt hetsig. Den här staden har en låg vilopuls, åtminstone på dagen. På natten transformeras dock delar av Zürich till ett mecka för klubbälskare. Här finns flest barer och klubbar i hela Schweiz och många av dem stänger lagom till frukost. På dagen syns dock inte ett spår av det hektiska nattlivet. Då är allt och alla lika beigt prydliga igen.
Kontraster, som sagt. Fast den medelålders, i sittande läge till synes helt ”vanlige” man som äter frukost på vårt hotell iförd prydlig rosa dräkt, det vill säga kavaj, kjol och högklackade skor, kanske inte riktigt hade snappat upp skillnaden mellan dag- och nattklädsel.
Klichén ”vattenhål” går att applicera på Zürich i flera avseenden, inte bara med tanke på de många barerna. Här finns 1 200 fontäner, alla med drickbart vatten. Överallt ser man Zürichbor vant böja sig ner och ta några klunkar av det goda vattnet.
För oss som kanske numera är mer intresserade av frisk luft och bra vatten än av mindre hälsosamma nattliga aktiviteter har Zürich med andra ord mycket att erbjuda. Staden har länge legat mycket högt på listan över städer med högst livskvalitet i Europa och vi börjar långsamt förstå varför. Kollektivtrafiken i stan är en våt dröm för alla som älskar punktlighet, effektivitet och användarvänlighet. Med ett Zürich card i handen hoppar man enkelt på vilken buss eller spårvagn som helst. Inga kuponger, inga komplicerade zonindelningar. Enkelt och smärtfritt.
Gamla stan är ett eldorado för den som älskar välbevarade medeltida hus, mysiga affärer och kaféer. Det känns som att trava omkring i själva hjärtat av ett gammalt, icke-krigshärjat Centraleuropa. Det kunde vara Prag, det kunde vara Wien, med det finns ändå en viss särprägel. Här kan man strosa hur länge som helst, antingen längs tingeltangelaktiga Niederdorfstrasse eller längs de lite flottare smågatorna längre upp. När man blir trött i benen är det bara att slinka in på ett charmigt kitschigt kafé som till exempel Café Conditorei Schober på Napfgasse. Här är det extra mysigt att sitta och studera det stillsamma folklivet samt beundra det vackra skyltfönstret till den gamla krydd- och kaffehandeln H. Schwarzenbach.
Cabaret Voltaire alldeles i närheten är ett kul avantgardistiskt kulturhak med en trevlig bar och butik. Här föddes konstformen dadaismen år 1906 och här har det alltid flödat av uppkäftig musik, teater och konst. Det anrika stället var stängt under många år men ockuperades av konstnärer år 2002 och efter några månaders ställningskrig lyckades man få tillstånd att öppna på nytt.
Det ska sägas med en gång att Zürich måste undvikas om man är rädd om sin vikt. Här finns, i stenhård konkurrens med Wien, Europas godaste bakverk och världens bästa choklad. Under våra promenader blir vi ofta hängandes med långa, längtande ögon utanför alla dessa välfyllda konditorier där bakverken inte bara är syndigt goda utan också osedvanligt vackra. Men innan vi tar oss till legendariska Café Sprüngli i de fashionabla kvarteren långt upp på paradgatan Bahnhofgasse, hinner vi ta en lunch på tjusiga, stimmiga och mer än lovligt pretentiösa Café Odeon som grundades 1911. Här råder ett slags Paris-komplex både vad gäller den fina art deco-inredningen och själva klientelet, som åtminstone just den här dagen består av nyfikna turister och några svårmodiga, ilsket blängande Rimbaudwannabies som sitter och skriver för hand, vad annars, på sina stora romaner och blir ack så störda av alla andra gäster. Med en sådan dekor och en sådan kultstämpel hade man kunnat förvänta sig både bra service och bra mat, men här serveras tyvärr en flottig, halvbränd och omfriterad schnitzel som lika gärna hade kunnat langas fram i en skolmatsal i Bollnäs på 1950-talet. Stor besvikelse som kan sammanfattas i det trista ordet turistfälla.
Bara några meter därifrån ligger dock en av Europas allra bästa restauranger, anrika och osannolikt stiliga Kronenhalle, som till skillnad från Café Odeon verkligen anstränger sig för att erbjuda sina gäster högklassig mat och fantastiskt proffsig service. Den välbevarade jugendmiljön med spetsgardiner och boaserat mörkt trä har älskats av konstnärer sedan 1925. Och som tack för maten har många av dem skänkt tavlor till restaurangen. Och vi talar inte om vilka konstnärer som helst. På Kronenhalle är väggarna fulla med originalverk av Picasso, Chagall, Klee, Miró med flera .
Kronenhalle är ett unikt kulinariskt, ytterst levande museum och ett av de allra viktigaste skälen till att besöka Zürich. Maten här är klassisk i dess bästa bemärkelse, vällagad in i minsta detalj och allt annat än tramsig. Raka motsatsen till det larviga så kallade molekylköket. Med andra ord är det inte konstigt att det alltid är fullsatt här. En av de galanta och sympatiska kyparna berättar att de har 600 stamgäster som äter här tre, fyra gånger i veckan. Vi beställer den schweiziska paradrätten zürcher geschnetzeltes (skivat kalvkött i urgod sås, serveras med rösti) och en kycklingrätt med det oemotståndliga namnet mitzkrapferli (som ungefär betyder liten gödselkrafsare) – allt serveras i glänsande kopparpannor, allt är så perfekt och njutbart att man blir galet avundsjuk på dem som har råd och möjlighet att vara stamgäster här.
Efter att ha njutit av utsikten i den mysiga parken Lindenhof fortsätter vi mot de flottare delarna av Bahnhofstrasse. Målet är Café Sprüngli som legat här sedan 1836. Här får vi en sockerchock bara av att titta på utbudet, inte minst det närmast hysteriska myllret av makroner. Fotografen Erika skyller på att hon måste plåta och beställer därför tre (!) snygga små skapelser. Sprüngli visar sig vara ett äkta centraleuropeiskt kafé, med gedigen service och en kul blandning av gäster i alla åldrar. Det är före lunch men en ensam dam bredvid oss dricker helt ogenerat en bloody mary, en medelålders man dricker ett glas vitt vin och läser tidningen, en 100-årig dam blir bjuden på kaffe av sin 65-åriga dotter. Trots att det myllrar av folk är stämningen avspänd och kaffet är såklart gudomligt gott. Och dyrt. Ingen utspädd genmuterad latte i pappersmugg här inte, tack gud.
Efter detta stärkande avbrott tar vi oss till det område som i alla avseenden är raka motsatsen till det vi hittills sett. Vi beger oss mot Zürich West, den gamla industriella arbetarstadsdelen som på senare år börjat transformeras till det trendigaste distriktet i stan. Här råder inget Paris-komplex, här är det Berlin och New York som är förebilden. Till en början vet vi inte riktigt hur vi ska förhålla oss till det vi ser, det nedlagda gamla Löwenbräu-bryggeriet, andra rostiga gamla fabriker och oidentifierbart bråte, containrar, graffiti förstås, öststatsliknande bostadshus och mitt i alltihopa en glänsande grön och sjukt hög skyskrapa som visar sig vara ett splitternytt bankpalats. Här går anarki helt obesvärat hand i hand med kapitalet.
I dag har många gallerier flyttat till Zürich West och här ligger också Kunsthalle och Migros Museum. Men tyvärr känns även ”sjabbigheten” mer konstlad än äkta. Överallt i detta stora område där trendiga mode- och designbutiker vuxit upp under den gamla järnvägsviadukten, och där gatorna heter hårda saker som Röntgen- och Fabrikstrasse råder en slags övergripande schweizisk ordning som helt enkelt inte går att trolla bort med lite rost och gamla bildäck.
Här ligger företaget Freitag som tillverkar väskor av bland annat just gamla bildäck. De säljer sina varor i en byggnad som består av 17 containrar som är staplade på varandra. Från taket har man en enorm utsikt över hela området. Alldeles nära Freitag ligger en rad olika klubbar som ser ut som svartklubbar men är hur legala som helst. Förstås. Också graffitin är legaliserad och man undrar återigen om ordning och anarki verkligen är en lyckad kombination. Vi får oss berättat att det för ett tiotal år sedan fanns en anarkistisk man som planterade blomfrön lite här och där i stan. Polisen jagade honom länge med ljus och lykta men gav så småningom upp och bestämde att det sympatiska tilltaget inte längre var olagligt. De vackra stockrosor som i dag växer på trottoarerna längs Limmat är denne mans verk. Flower power, bokstavligen.
En genuint vacker miljö, och som också känns äkta, är ett före detta skeppsbyggeri där själva fabrikshallen i dag hyser en av de vackraste och bästa restaurangerna i Zürich, La Salle. Motsatsen till Kronenhalle rent estetiskt, men nästan likvärdigt rent kvalitets-mässigt och definitivt värt ett besök.
Vi strosar vidare ett tag i Zürich West och passerar bland annat Turbinenplatz och ett gammalt nedlagt gjuteri. I området ligger även en läcker saluhall och i en nedlagd tvålfabrik finns restauranger och klubbar, men det går inte att värja sig mot den känsla av ödslighet som präglar alltihop. Det känns lite som att delta i en nyinspelning av A clockwork orange att gå omkring här, och det har också mycket riktigt visat sig att det är närmast omöjligt att locka folk till de nya och absolut svindyra bostäder som har byggts här. Zürich West är förstås en ny spännande stadsdel som är under uppbyggnad och måste ges tid att växa till sig.
I väntan på det föredrar åtminstone vi det klassiska Zürich.