Stenkoll på Thailand? Kanske finns det mer än du tror. Följ med på en exklusiv, kulinarisk färd genom ett annat Phuket.
Foto: Bruno Ehrs
I Nai Yang Beachs norra del ligger Sirinath nationalpark som skyddar ett stort promenerbart område mangroveskog. Där åker jag långbåt tillsammans med tvååringen och ciceronen Yahya för att se de små, vilda aporna klättra över klipporna på vägen till nästa strand.
Långbåten lägger till vid resorten Dewas strandparasoller och vi vadar i land mot den lokala, ursprungliga strandserveringens öppna små bambukojor. Där har vi en kilometer vit sand på båda sidor om oss. Vi följer nationalparkens södra gräns genom en gammal och gles strandskog, där solljuset silas mellan de höga trädens nålsmala blad. Här, utspridda på marken, picknickar gärna lokalbefolkningen med ångorna från grumlig bodofisksås stående som skyar omkring sällskapen. På andra sidan strandvägen ligger Dewas bageri, så att man kan fika västerländskt och sedan söka sig upp längs de vindlande muromgärdade gångarna mot restaurangen vid vuxenpoolen. Eller mot baren för en drink aromatiserad med både limeblad och citrongräs. Och så socker och chili, för i Phuket ingår socker och chili i allt, även i huvud- och efterrätter.
Den vackraste tidpunkten att vandra in på Dewa är i skymningen just efter solnedgången på stranden, då lampor tänds under rasslande höga bambuspiror och solfjäderspalmer som står som överdimensionerade påfågelsstjärtar längs gångarna.
Då kan man höra svarta gulnäbbade fåglar vissla in natten. Murarna dämpar effektivt förtjusta skrik från smekmånadspar när de tumlar runt i poolvillorna eller i poolerna i trädgården som omger dem. Dewas västra område är en hel by av sådana villor, som gömmer sig för betraktaren bakom två, tre meter höga, vita murar. Bortom dem ramas tränings- och barnpoolerna in av ljusa, rymliga lägenheter med kök där man kan äta sig igenom ett varierat utbud av färdigmat från marknaden vid granngatan, knappt en kilometer från hotellet. Kökschefen Bee guidar mig runt på marknaden innan jag får mortla sötsursalt somtamsallad på grön papaya tillsammans med honom i köket. Jag får välja mellan en, två eller tre eldiga små chilifrukter per portion, och överlever själv tre.
När man följer strandvägen mot de enkla serveringarna och minisnabbköpet några 100 meter söderut, behöver man bara en liten Changöl for the road i baren som är en buss som förankrats stadigt i jorden vid vägkanten. Mest inbjudande bland opretentiösa kvällsnöjen är den lilla fiskrestaurang som skyltar med sina levande krabbor och musslor i baljor och hinkar, mitt i den klunga av serveringar som ligger ett litet stycke från Indigo Pearl, ännu en av Nai Yang Beachs riktigt roliga resortupplevelser.
Indigo Pearls smygentré på andra sidan vägen från dess strandbar och parasoller, är så diskret att man lätt missar dess mörka passage. Väl innanför behöver man vandra ytterligare ett hundratal meter för att kunna ta solnedgångsdrinken på Rebar en våning upp, med grovhyvlade mahognyplankor samt väldiga Mad Maxlampor inspirerade av lotusblommornas fröställning hängandes under taket. Och taket, det liksom svävar över Rebar så att man ser allt som rör sig runt om. För att påminna om hur tidigare generationer grävde efter Phukets forna källa till rikedom – tenn – har tennindustrin lånat ut formspråk och designelement, rader av nitar ner till minsta vattenkran. Tenngrått dominerar med zinkvita och kimrökssvarta accenter, vilket lyfter fram ytor i varm, rödbrun mahogny. Och så indigoblå fläckar av glas eller tyg.
Söndagsbrunchen har bidragit till sekulariseringen bland alla expats i Phuket. I stället för att gå i kyrkan klär man sig omsorgsfullt ledigt och sminkar upp sig för att samlas utomhus i tälten runt restaurangen en trappa ner från Rebar. Alla som kommer till starten klockan tolv har tre timmar på sig att peka ut och äta sig igenom ett flertal av världens ledande kök, inte minst olika fiskar, krabbor och scampi från en roddbåt fylld med is, samt Phukets alla övriga havsspecialiteter. Grillarna går varma och allt utom den franskinspirerade efterrättsbuffén lagas på beställning. Folk som är luttrade över att vin och sprit beskattas med 260 eller 360 procent enligt ett outgrundligt system, väljer mat- och vinpaketet som inkluderar gratis drinkar och vin för 650 kronor. Stämningen är väldigt social under resten av söndagen.
Bortom den barnförbjudna poolen, den med 16-årsgräns, bokar thaimatsentusiasterna in sig på Black Ginger – restaurangen som ligger i en stor näckrosdamm som ett medeltida slott, fast i svart trä och thailändsk stil. Här har kockarna samlat rätter för att ge en uppfattning om variationsrikedomen i det thailändska köket. Och komponerat maträtter i tapasmenyer så att man inte ska behöva äta ihjäl sig. Det finns ett rikt liv bortom Tom yam goong.
Ett stycke söderut i Pansea Bay har de som söker ett något mera isolerat läge hittat Surin, resorten som tidigare hette Chedi. Bor man i en strandvilla skuggad av höga träd är det bara att lyfta ner tvååringen från verandan till en ny lekfylld dag på en kilometerlång vit sandstrand. Ska man gnugga fram ett nytt manus i avskildhet väljer man i stället någon av villorna som klättrar högt upp på sluttningarna. Det löper en labyrint av trappor upp och ner mellan villorna och resortens centralt belägna servicebyggnad, vars två våningar höga mahognyfasad ligger mjukt inbäddad bland träd som stått emot Andamansjöns saltmättade bris i årtionden. En av snickarna som byggde resorten har öppnat en solhatts- och pareoaffär och en tältservering längst i söder på stranden. I övrigt delas den bara med 1980- och 1990-talens oöverträffade resorthit Amanpuri, som har fått fler utmärkelser än vad de flesta orkar räkna upp. I själva verket delar Surin och Amanpuri också på en anläggning för strandservering, vilket förvirrade gäster bara kan upptäcka genom att ta fel väg vid toalettbesöket. Själv var jag på god väg att beställa några prestigefyllda japanska specialiteter till familjen innan jag tittade på prislappen, frågade, och förstod att jag hade hamnat hos Amanpuris japanska mästerkock – i stället för bland Surins sallader och andra strandfavoriter.
Surins restauranger ligger annars bakom och ovanför den generösa vuxenpoolen, inbjudande nog för att tvååringen ska kasta sig i den och upptäcka hur roligt det är att doppa huvudet under vattnet. Om och om igen. Det är omöjligt att locka henne med kökets gula garupafiskcurry, hur vackert den än rimmar med solnedgången. Som tur var går det bättre med de mjuka risdegsvårrullarna och scampin i tamarindsås. Det är de värda.
Efter en kilometerlång tur inåt land, till höger från Surinvägen, kan man längs gatan botanisera bland serveringar och affärer med lite lägre svansföring. Vi sträcker utflykten till Phuket Town och köper mangosteen och jättelik, smörig, mogen och blekgul mango för en femtedel av det svenska priset. På Central Festivals moderna affärscenter betalar man lite extra för att slippa pruta, och vandrar sedan i stadens gamla kvarter där både dess portugisiska och kinesiska rötter anas, där matmarknaden lockar på förmiddagen innan det börjar kännas utplockat. Bara ett hundratal meter från marknaden ligger den populära, kitschiga thairestaurangen Natural, byggd i ett svåröverblickbart antal små etager. Maten är som sig bör, chilihet och söt. Den är autentisk och ett bra exempel på det lokala köket, inte minst den chilirosa fiskmoussen kokad i bananblad. Kryddningen i den gula scampi-curryn är värd en egen omväg. Och kojifiskarna i inomhusdammen är som magneter för gästande barn.
Efter knappt 20 minuters resa från flygplatsen kan ömfotade badgäster välja att titta på, eller balansera barfota över, den vackra stenstranden som Trisara mutat in bara för dem. Decimeterhöga, mjukt avslipade stenar, som är resterna av det gamla revet, göms under havsytan tills lågvattnet blottar dem. Många häckar likväl vid den långa, stensatta poolen som sträcker sig längs raden av palmer parallellt med sandstranden nedanför. Eller så låter de Trisaras egna thailändske Tor rekommendera något att äta eller dricka på terrasserveringen intill. Han kommer vanligtvis ihåg vad man tyckte bäst om senast.
Bakom den jadefärgade vattentrappan som ramas in av lokal, röd sandsten tar vd:n A.L. eller resortchefen Marie ofta själva emot gästerna. De eskorterar runt dem som om det vore husesyn, eller äter tillsammans med dem som om de vore gamla skolkamrater. På egendomen har ett helt villasamhälle med infinitypooler till varje hus gömts i så tät grönska att endast dekorativa tegeltak med åskledare i thailändsk stil sticker upp.
– Ett hundratal träd- och buskarter och andra växter från platsen flyttades och återplanterades sedan efter husbyggandet med hjälp av 30 inhyrda trädgårdsmästare, erkänner A.L.
Sedan millennieskiftet är det synbart att resortens privatdjungel vuxit så det knakar. Någon tycks också ha vattnat villorna som har gott om platser för tvååringen att gömma sig på. Jag hinner göra ett antal tjurrusningar ut till poolen för att leta, men hittar henne vanligtvis bakom de tjocka gardinerna på rätt sida om dörren.
Kökschefen Kla har sin mamma som matlagningsidol och bär med sig hennes skatt av curryrätter i alla färgnyanser. Han hanterar lugnt woken över spisens svetslågeliknande flammor, för att jag ska få fritera Phuketscampi inlindad i tunna risnudlar. Han åker också på utbildningsresor till ett franskt tvåstjärnigt kök, så thairätterna kompletteras med blodiga biffar, inbakad fisk med senapsstinn majonnäs och en uppsjö av sötsaker exekverade à la française.
Det är så mörkt när vi anländer att inte ens spökena skulle våga sig ut. Här råder också definitionen på stillhet, ända fram till incheckningsceremonin. Då bärs en tung gonggong in och man förväntas fördriva alla onda andar som vågat sig hit i mörkret, med välriktade slag med den lindade klubban. Inga välkomstdrinkar med limeblad, inget godis – bara gonggongen.
När man tittar ut genom fönstret på morgonen ser man tre blå nyanser. Himmelsblått högst upp, sedan grönblå vågor, och längst ner så där intensivt poolblått. För det är pool som gäller här, egen eller gemensam. Namnet på platsen, Kamala Cliffs, skvallrar om det. Man befinner sig ett stycke över Andamansjöns yta. Det är bara fyra kilometer söderut till den totala motsatsen till Paresa, det berusade Patong med högt och lågt utstrött längs dess långa strand.
Här i Paresa har den thailändske arkitekten lämnat de alltmer vanligt förekommande tempel- eller palatsförebilderna, och stöpt platsen i ett nyfunktionellt och enkelt formspråk. Vilstolar stora nog för Hulken, och en lika stor Hulkflicka, bildar sex öar vid poolen närmast den italienska restaurangen. Det serveras bland annat tigerräkor, rostad pumpa med söt chili och mozzarella. Några ovanliga rätter att inte missa på thairestaurangen högst upp är tunt skivad abalonesnäcka med lime och chili, och het surmangosallad med grillade scampistjärtar.