Snart riktas strålkastarljuset mot München och mot folkfesternas folkfest. Miljoner besökare gästar årligen Oktoberfest, men för invånarna i ”världens största by” räcker det inte med partaj bara en gång om året. Vi följde med när Münchenborna laddade upp redan i våras.
Text: David Grudd Foto: Elinor Wermeling
Stanna är inget alternativ. Inte med tolv literstora ölstop i nävarna. Då spelar ingen det ingen roll att en skara amerikanska utbytesstudenter blockerar ens framfart, att en vilsen japan gjort halt på vägen för att leta efter sitt bortsprungna sällskap. Man går, ändå. Med stopen som murbräckor framför sig plöjer serveringspersonalen fram i det svaga solsken som tränger igenom tältduken. Plöjer fram genom trängseln, runt långborden, in emellan dessa och sedan tillbaka igen för att hämta påfyllning. Utan vidare pardon, utan att spilla nämnvärt.
Våren har kommit till München och med den Frühlingsfest. Två veckor av skålande och skrålande – eller som man så vill: den årliga generalrepetitionen inför vad som komma skall. Om några månader, just precis här på det stora fältet Theresienwiese sydväst om Münchens stadskärna, slår Oktoberfest upp sina dörrar för hela världen. Då är festivalområdet mångdubbelt större och besökarantalet likaså, något som här och nu inte är alldeles enkelt att ta in.
Vårupplagan är nämligen en jätteapparat även den. Åtminstone med våra svenska mått mätt. Folk väller in på det klassiska nöjesfältet för att köa till åkattraktionerna, snurra på chokladhjulen och inte minst för att sätta i sig ett par stop bayerskt öl. Att Frühlings- och Oktoberfest hålls just här på Theresienwiese har förstås sin förklaring. Den 12 oktober 1810 gifte sig Ludvig av Bayern med prinsessan Therese av Sachsen-Hildburghausen och fem dagar senare hölls en stor hästkapplöpning på fältet till brudparets ära. Året därpå blev det tävling igen och på den vägen är det även om evenemanget har fått ställas in vid ett flertal tillfällen. I dag förknippar nog de allra flesta Oktoberfest med öl, men det dröjde faktiskt till 1880-talet innan alkoholförsäljning tilläts.
Vi drar nytta av den reformen och beger oss bort mot ett av områdets gigantiska öltält. Till en entré som är rena skiljeväggen mellan hopp och förtvivlan. Inifrån tältet hörs de hoppfullas upprymda sång, på utsidan står de andra. Vissa har inte åldern inne, andra har i negativ bemärkelse bevisat för ordningsmakten att ålder faktiskt inte är så mycket mer än bara en siffra. Förtvivlade är de i vart fall allihop.
Vi bedöms vara varken unga eller berusade, får nådiga nicken av vakterna och väl inne möts vi omgående av ett öronbedövande surr. Tältets akustik och besökarnas entusiasm är en kombination som först känns rent hälsovådlig, men bara kort därefter mest befriande. Stämningen i tältet går inte värja sig mot. Framför allt är den imponerande. Dagen innan fick vi se hur festlig en alldeles vanlig kväll i München kan vara och med det i åtanke är det närmast otroligt att se invånarna i denna ”världens största by” lägga i ytterligare en växel när det verkligen gäller.
Intill ett yngre sällskap om fem slår vi oss ned på varsin av de hett åtråvärda sittplatserna. Killarna i gänget bär lederhosen med tillhörande väst, tjejerna den kvinnliga folkdräkten dirndl. En självklarhet nuförtiden.
– Det har blivit modernt, berättar en av tjejerna. Förr såg du mest äldre i folkdräkt, men nu är det ingen åldersfråga längre. Folk tycker att det kul att klä upp sig på traditionellt vis, alla mina vänner som är här folkdräkt på sig.
Högst ett par minuter efter att vi beställt kommer våra öl in. Den unge servitören pustar ut och skakar sina händer i läkande syfte. Tio andra var visst också sugna på varsitt glas och en sådan beställning tar på krafterna. Bedriften sätts dock i perspektiv när vi senare får höra om det tyska rekordet. En skattmas från bayerska Abensberg ska visst ha burit 25 stop, var och ett fyllt med en liter öl och med en sammanlagd vikt på runt 60 kilo, över den officiella tävlingsdistansen 40 meter. Dessutom utan att spilla mer än vad domaren tillät.
Sorlet i tältet tilltar. Ett bevis så gott som något för den snabba servicen. Så här framåt eftermiddagen går stämningen inte längre att ta på – den tar på dig. Längst bort i tältet, på den scen som tycks ligga kilometer bort, blåser bastuban plötsligt i gång övriga instrument i orkestern. Sorl blir till skrål, stop höjs i luften och ett par tusen personer klämmer i för allt vad de är värda. Oompa-oompa. Oompa-oompa. Jag fattar allt och ingenting.