I mellersta Portugal har vackra, bortglömda stenbyar fått färsk energi efter att medvetna små hotell flyttat in.

TEXT: Lars Collin
FOTO: Mauro Rongione

Marken doftar varm och inbjudande. Den öppna Atlanten just utanför skapar dramatiska dimbankar som liksom bäddar in byar och landskap i ett mystiskt skimmer. I centrala Portugal har gamla samhällen de senaste åren hittat helt nya vägar att finna sin försörjning. På många små ställen i det lite folkskygga portugisiska landskap som tar plats runt staden Coimbra som ett slags epicentrum, har entusiastiska entreprenörer hittat stilfulla sätt att uppdatera det gamla kulturlandskapet och dess uråldriga traditioner.

Bara en dryg timmes bilfärd från larmet i Lissabon ligger den traditionella muromgärdade staden Óbidos. I och för sig kanske en av de mest bekanta av traktens mindre berömda byar och samhällen har historiska Óbidos en knapp mil från havet förvandlats till en litterär högborg. Tolv bokbutiker på 3 000 invånare är ett tydligt tecken. En handlare ligger vackert inredd i en före detta kyrka. På en av de slingrande kullerstensgatorna har den gamla marknaden förvandlats till Livraria do Mercado – second hand-litteratur i fint skick samsas med en välsorterad butik för biologisk mat och dryck. Väggarna har såklart klätts med bokomslag. Så finns här sedan 2015 den tio dagar långa internationella litterära festivalen Folio i slutet av oktober varje år. Och var passar det bättre för författare, förlagsfolk och flanörer att checka in efter en dags bläddrande i bokstävernas tecken om inte på The Literary Man. Mannen i fråga är också ägaren Telmo Faria. Hotellet var ett övergivet 1700-talskloster i många år, ända tills det återupptäcktes för 55 år sedan. Telmo Faria tog över för sju år sedan och som den litteraturprofessor vid universitetet i Lissabon han ändå är, var vinkeln inte så ovanlig som det kanske kan låta.

Den mycket portugiskt klassiska exteriören till The Literary Man berättar inte hela sanningen. Rummen i nunnornas före detta flygel fullständigt badar i asketism med sina vita väggar och låga sängar och för snarare tankarna till ett japanskt spa. Telmo Faria, som även var borgmästare i hemstaden Óbidos i tolv år och säkert hade de rätta kontakterna, renoverade varsamt och beställde slutligen pallvis med gamla utgåvor från bokförlaget Penguin i England. 45 000 böcker skeppades på Atlanten mot Portugal, likt en omvänd resa med 1700-talets portvinsbåtar.

– Mitt mål är att ha åtminstone 100 000 böcker på hyllorna. Gästerna ska kunna bläddra, låna och köpa med sig böcker härifrån. Det bor en Literary Man i oss alla. Vi vill bara hjälpa till att väcka henne. Och vi vill att Óbidos ska förknippas och stå längst fram när det kommer till kulturturism, säger Telmo Faria som i högsta grad varit med och format om stadens image.

Vi sitter i restaurangen och äter smårätter, från inlagda paprikor och purjolökssoppa till lammkorv och stora grillade räkor. I långsmala Portugal är det alltid nära till både hav och berg, vilket brukar avspeglas i menyerna. Vinet är mustigt, rött, varmt och avslappnande. I den coola, lilla ginbaren – med en mycket otippad svensk Hven-gin på drinklistan – serveras förstås drycker uppkallade efter litterära giganter. Beställ en F. Scott Fitzgerald och få in ett highballglas med Gin Rickey, allt kryddat med ett känt citat av författaren i fråga: ”Först tar du en drink, sen tar drinken en drink, sen tar drinken dig.”

Sagt och gjort blir vi plötsligt lite tyngda av den amerikanske författarens eget öde. Nattens sömn drivs dock inte av demoner, utan ackompanjeras snarare av en försiktig bris som smyger sig in från terrassdörrarna. I samma taktfulla ton går frukosten, som placerats på rustika snickarbänkar i de höga klostervalven. Gästerna är fullständigt inbäddade bland böcker – på golvet, bland tallrikar, på rustika stegar.

Personliga hotell växer sällan på träd, men inte helt sällan nära naturen. På väg norrut viker vi först av mot kusten och Telmo Farias andra portugiska projekt. I Arelho på surflängds avstånd till Atlantens vilda vågor är Rio do Prado ett slags avskalat eko-chict hotell med hållbarhet som honnörsord. Linjerna är så låga att byggnaden inte syns förrän man kommer riktigt nära. Här kontrasteras råa betongväggar, tänk den knöggliga, gråa insidan på Kulturhuset i Stockholm, mot färgstarka textilier och en avundsvärt evighetslång sydeuropeisk grönska. Det stora växthuset står för både ingredienser och som plats för Rio Do Prados matsal.

Långt inåt land och högre uppåt bergen väntar den bördiga nationalparken Serras de Aire e Candeeiros. Där utanför byn Alvados valde också skogsingenjören Rui Anastácio att slå sig ner för att förverkliga drömmen om ett eget naturnära hotell. Resultatet blev Cooking and Nature Emotional Hotel. Se bortom den lite ängsliga anglofila titeln, och där döljer sig några mycket modernistiska kuber som bryter av i det lummiga landskapet.

Gå upp på takterrassen och titta ner över bassängen. Den rektangulära poolen med sitt perfekt turkosa vatten ligger som nedsänkt i naturen, helt omgiven av höga lövträd och fjärran berg. I det öppna köket står kocken Nuno Barros med några gäster och blandar ihop en varm getostsallad med vindruvor och karamelliserade valnötter. En avslappnad matlagningskurs ingår dagligen för hotellets gäster.
– När vi öppnade för 17 år sedan var vi det första hotellet i byn. Nu finns det fem. Hotellet ligger ju mitt i en nationalpark så vi har varit med att skapa vandringsleder, och så kommer många skandinavier för att rida härute i dalgångarna. Jag tror att dagens resenärer verkligen vill landa i och förstå landet de åker till, säger ägaren Rui Anastácio.

Nio mil norrut, just söder om Coimbra och nästan exakt i halvlek mellan Lissabon och Porto, låg pyttebyn Pombalinho övergiven i många år. Tills Manuel Casal och hans partner, tillika arkitekt, hittade hit. Villa Pedra består av 14 små, smakfulla hus, nyrenoverade med allsköns trendiga designdetaljer – men med den karakteristiska, tidlösa stenkänslan i behåll. Utomhus fungerar stenbord och nataurliga terrasser som matplatser.
– Glöm Toscana och södra Frankrike. Den här byn hade haft sin Törnrosasömn i över 75 år. Men i dag finns det en sådan potential i den här centrala delen av Portugal, säger Manuel Casal, som delar tiden på Vila Pedra med sin exklusiva klädbutik i Lissabon.
I en av byggnaderna huserar restaurangen The Kitchen. Reservera från den rustika menyn i förväg och smaka ett urval av regionala rätter – ostar och korvar från Castelo Branco och Serra da Estrela, saftig spädgris från Bairrada, och avsluta med staden Tomars stolthet: den söta lilla snyggia kakan beija-me depressa, kyss mig snabbt.

Den familjära stämningen förstärks av insuttna, mörka trämöbler och förstås, bokhyllor. Det är här de hotellgäster möts som inte vill laga sin egen mat. Just i kväll sitter ett amerikanskt par och så fotbollskändisen Paulo Sousa med ett större sällskap. Den före detta portugisiske landslagspelaren som till i somras tränade italienska Fiorentina är född i Viseu här i trakten och har just köpt mark bland olivlundarna. Planen är att bygga ett hus och dra sig tillbaka efter karriären. Hustrun, tysk-portugisiska Cristina Mohler, har just börjat sälja produkter från trakten till resten av världen.
– Vi flyttar ju till nya länder nästan varje år, senast Italien och Schweiz. Framför allt sysslar jag med hästhoppning, och Paulo är ju fotbollstränare. Men nu har vi också blivit olivbönder. 800 träd, herregud!, skrattar Cristina Mohler.
Vägen mot Coimbra är kantad av landets äldsta och största romerska ruiner, medan olivträd omringade av stenmurar delar av odlingslotterna. Skördetid innebär att hela familjer har gett sig ut för att fånga det gröna guldet.

Coimbra är Portugals tredje största stad, och den känns ung. Så har också 35 000 studenter hittat hit, vilket såklart sätter stans rytm, färg och form. Universitetet som ligger på en kulle högt över centrum är ett av de fem äldsta i Europa. Mest imponerande är det anrika barock-biblioteket Joanina med sina hemtama husdjur, fladdermöss som hänger sig fast högt däruppe. Fladdrar gör också studenterna i sina eleganta svepande, svarta slängkappor. Den som kan sin Harry Potter och vet att J.K. Rowling skrev inledningen till bokserien när hon arbetade som engelsklärare i Porto inte många mil härifrån, kan säkert gissar sig till vart hon åkte för att finna inspiration till elevklädseln på Hogwarts.

Storstäder i all ära tänker vi först avrunda resan till ännu en historisk by. Marialva är en av de mest omtalade, trots sin litenhet. Det är lätt att förstå varför. Efter en vitaminkickande frukost med mjukaste mango, granatäpplen och kiwi får vi hjälp av den lokala guiden att öppna nyckeln till 1200-talsbyns äldsta, innersta kärna. På andra sidan järngrindarna väntar en intakt medeltidsbebyggelse, krönt med en 1700-talskyrka som fortfarande används av Marialvas 35 bosatta. Det är inte ovanligt att personalen på designhotellet Casas do Côro ibland är fler än de fast boende i byn. Marialva klassas i dag som en av tolv kulturellt värdefulla medeltida byar i centrala Portugal. De flesta ligger just så här, strategiskt som ett eko av det förflutna på en platå och med murar och torn mot den forna fienden i öster. Gränsen mot Spanien är den äldsta i Europa och det vilar fortfarande något ödesmättat över de tjocka stenmurarna.

Casas do Côro består av 13 gamla hus, det första började renoveras redan år 2000. Här finns också en tillbyggnad med spa som snyggt smälter in i poolområdet. Några gäster släntrar in efter en enkel vandring, andra flåsar fortfarande efter en svettig cykeltur. Annars råder en sällsam stillsamhet på Casa do Côros. Namnet syftar på torget utanför, Largo do Côro, körens torg. Där samlades folk förr för att sjunga. Än i dag är det många som skulle stämma in i en lågmäld lovsång för detta allt annat än bortglömda landskap.

GUIDE: Så upptäcker du centrala Portugal

Mer inspiration från RES

Sintra: 4 tips i den portugisiska kuststaden
7 (nya!) upptäckter i Porto
5 unika krogar i Lissabon