”Sommaren är kort, det mesta regnar bort”. Jag har aldrig gillat den låttexten av Tomas Ledin. Sen piggar låten onekligen på sig och Tomas får både en glass i sin mun, ta ett hopp i de blå och läsa gårdagens blad, allt under en strålande sol. Anledningen till att jag inte gillar titeln är kanske för att det ligger en hel del sanning i den för oss nordbors del.

Det händer ibland att jag gästar TV4 Nyhetsmorgon för att prata om resor. Detta brukar vara en ganska oförarglig programpunkt, ett trivselinslag där tittarna får chans att inspireras och drömma sig bort en stund och inslaget brukar mötas av glada tillrop och positiva reaktioner. Men efter min senaste medverkan var det annat ljud i skällan.

Första gången jag besökte Rom var jag 18 år och anledningen till detta var en studieresa med min latinklass sista året i gymnasiet. Faktum var att denna av skolan subventionerade resa var en bidragande faktor till att jag valde just humanistisk linje.

Jag är en väsknörd. Och då menar jag inte handväskor av lyxiga märken utan bagage. Kabinväskor, resväskor, weekendbagar, axelremsväskor, strandväskor, laptopväskor och allt annat man släpar runt sina pinaler i på resande fot.

Året var 1985 och min mamma, lillebror och jag skulle ta tåget från hemorten Sunne till mormor i Göteborg. Vi hade just köpt en ny bil och mamma hade hört att man inte bör köra nya bilar i över 70 km/h i början, så en biltur på 35 mil skulle bli för irriterande med alla 90-sträckor. Alltså tog vi tåget.

Finns det resmål vi bör undvika av etiska och moraliska skäl? Det är en fråga som jag får ganska ofta och som jag även ställer mig själv ibland.